onsdag 30 juni 2010

30 juni - Cyperns ödlor

.
Jag bjuder på ett lite smakprov
av Cyperns många ödlor
.
Mera om själva resan kommer efterhand att dyka upp på min resesida
.
En kameleont i min hand
.
Taggsvansagam - Cyperns väktare
. En skyddsfärgad Lacertid
.
Egeisk nakenfingergecko
.
En vacker Lacertid
.

måndag 28 juni 2010

28 juni - Hemma från Cypern

.
Efter en veckas skön och varm avkoppling är vi hemma igen från Cypern.
Kort rapport kommer så småningom på resesidan.

.

torsdag 17 juni 2010

17 juni - Tät sommar

.
Jag sitter i plastvilstolen. Med stugans eftersolvärme brännande på ryggen. Solen själv har gömt sig bakom de stora asparnas prasslande lövmassa. Små glimtar, blixtar, av ljus, sipprar igenom till ett sommargitter som sticker mina ögon.
Jag har just klippt gräset. Det har gått bättre idag trots att det var över en vecka sedan sist. Det saftigaste har försvunnit och ersatts av en torrare, gulare gräsgrönska.
Jag är lite svettig men myggen har ännu inte hittat mig. Jag tror att väggens solvärme förvillar dem.
.
Stararna flyger i formation nu. Täta bollar med brunare färg.
Även brunhökhonan gör långa utflykter; de allt större ungarna kräver mat.
Jag ser rådjur, förstås. Och harar. Flera stycken.
Bland dikesrenens hundlokor ser jag minst två buskskvättor på vägen hem. Men inte en enda törnskata. Ännu har jag över huvud taget inte sett någon sådan i år. De var samma sak förra året. De är verkligen på väg bort ur vårt landskap.
.
Sommaren är mogen och tät. Grönskan knappast genomsiktig. Fågelsången är snart över. Men jag hörde en svartvit flugsnappare sjunga även idag. Men det var nog sista gången för i år.
Den hane som kom till vår trädgård i Ödeshög runt den tjugonde maj, gav upp sin sång förra veckan. Den lyckades aldrig fånga uppmärksamhet från någon hona. Inte så egendomligt eftersom det var andrahandsprioritet därvidlag. Den hade sitt huvudsakliga intresse en bit bort. Där ligger nämligen redan förstahandsvalet och ruvar ut hans ungar.
Allt var bara en extra chansning innan allt är för sent.
Det troliga är nämligen att chansen aldrig återkommer.
.

tisdag 15 juni 2010

15 juni - Grå flug och guckusko

.
Ord kan vara så vackra tillsammans
- Grå flug och guckusko -
.
Grå flugsnappare.
.
Och verkligheten bakom orden är än skönare.
.
Högt uppe i trädkronan, i solljuset, över de mörka grönskuggorna, sitter den grå flugsnapparen och sjunger.
Knappast virtuost; snarare tvärtom; så försynt och spetsigt att man måste ha tränat öra för att höra.
.
Nere i mörkret följer jag en lertrampad stig mellan hässleklockor och skogsnäva.
I en solglänta, så passande, blixtrar solen från backen. Jag är där. Hos blommorna.
.
Jag är på besök vid en av de få kvarvarande platserna i vårt län där orkidéen guckusko ännu har ett litet utrymme till övers. Jag räknar tretton blommor, alla respekterade och orörda. Det är detta som gäller ty oron för skövling finns inför visiten varje försommar
.
Med myggen svärmande och bitande drar jag mig sen tillbaka. Åter tillbaka till ljuset.

.

15 juni - Barndomens förväntan

.
Faksimil ur Corren den 14 juni 2010

Jag bläddrar, som oftast något ytligt och förstrött, i morgontidningen och blicken fastnar på ett foto från en skolavslutning i Rystad 1935. Kanske är mor med på bilden. Det stämmer ungefär med hennes ålder.
.
Det är en skara förväntansfulla, hoppas jag, barn som är uppställda i solen med kyrkan i bakgrunden.
Jag lägger speciellt märke till flickan som sitter längst nere till höger. Hon ser inte så glad ut. Det finns något av protest i hennes agerande. Jag undrar vad som ligger bakom. Hon sitter lite för sig själv med armarna instängt korslagda och utan leende trots fotografens ansträngningar.
.
Bakom henne står en flicka med rosett i håret. Hon håller sin kamrat i handen. Det är min moster; mammas yngre syster Ingeborg Pettersson, Inga kallad.
Min moster Inga gifte sig med Gunnar och fick tre barn: Björn, Rune och Maria. Men mitt i livet när barnen ännu var små rycktes hon bort i cancer och livet för mina kusiner blev inte någon dans på rosor precis även om allt till sist ordnade sig.
.
Men här är moster Inga ännu kvar i barndomens relativa trygghet med ett leende på läpparna och solljus i ansiktet; med livet och all förväntan framför sig.

.

måndag 14 juni 2010

14 juni - Don´t shoot the messenger

.
Det ligger nära till hands att man ibland låter irritation leda till tokiga tolkningar.
Så till exempel har jag och många andra "miljövänner" länge med fog sett illa på det som händer i våra ängs- och hagmarker med att hundloka med flera så kallade "trivial-arter" tar över. Kirskål, skräppor, nässlor är andra "oönskade" växter som etablerar sig i bevarandevärda biotoper, sprider sig snabbt över ytor av känslig natur och slår ut "viktigare" arter.
Häromdagen presenterades dessa åsikter under en guidning där jag själv var åhörare: Hundlokan kallades - en oönskad art.
Helt plötsligt såg jag det hela från ett annat perspektiv. Ibland är det just detta som behövs för att vakna, att man hör sina egna åsikter uttryckas från ett annat håll.
.
Hundlokan blommar storartat vackert.
.
Det är ju väl, tänkte jag således, att någonting ändå vill växa och ta över när vi människor skapar oreda och utslagning genom övergödning, försurning eller förgiftning. Mitt i eländet är det är ju ändå tur att växter som hundkäx finns.
.
Det är inte en adekvat eller rationell reaktion att "mobba" arter.
Som ornitolog kämpar jag för att höja statusen på storskarv till exempel. Det står jag för! Det är en vacker och intressant fågelart, menar jag med patos, trots att många hävdar motsatsen. Skarven är också ett svar på förändrade förutsättningar: människorelaterad miljöpåverkan av Östersjön med ökad så kallad "skräpfisk-tillgång". Se där bara förresten, hur jag uttrycker det - vadå skräpfisk?
Försvarar jag skarpsillen och storskarven följer också att jag vill och bör försvara även hundlokan, kirskålen och nässlan.
Alla dessa är arter som gynnas av människans sätt att påverka sin omgivning. De är växter, fiskar och fåglar som bär med sig viktig information till oss. De är budbärare och det är därför galet att låta irritationen gå ut över dem enskilt; det är rent av dumt att ogilla dem som arter.
Vi måste lära oss att skilja på orsak och verkan. Så måste även jag fortsättningsvis.
.
Don´t shoot the messenger.
.
.

fredag 11 juni 2010

11 juni - Regntid

.
Mariadöttrarnas kloster vilar under tunga Ombergsdimmor.

På morgonens "Väder" rapporteras 30 mm regn under det senaste dygnet från Malexander. Jag skulle förmoda att vi ligger där ungefär här i Ombergsbygden också.
Jag är på väg ut över slätten, till norr om Tåkern vid Källstad, där jag har ett skissärende för en utlovad akvarell, som börjar kännas besvärande aktuell att leverera.
Jag var här i höstas också för att dokumentera landskapets lokala möjligheter inför uppdraget men känner nu att jag vill bli lite bättre uppdaterad.
.
Det är ett besvärligt parti av Tåkernstrand för besök. Åtkomsten är nästan omöjlig. Många av de forna strandängarna mellan Källstad via Yxstad till Åsby och även söder därom ut mot Hångers udde är uppodlade eller av privat karaktär. Tät vass möter åker och skog och den blå bården är satt på undantag sedan årtionden.
.
Idag är det dessutom verkligen blött.
Just nu när jag åter är hemma i ateljén känner jag den råa lukten av blöta byxor och strumpor. Jag har vandrat i vatten och högt blött gräs.
Nu längtar jag åter efter sol och värme...

Rågen har gått i ax. Notera den subtila färgszoneringen i höjdled. Nederst den mörkgröna bladrosetten från övervintringen, däröver den blågrå mellandelens bladslidor och allra överst, den begynnande rostfärgen från axets fruktstrån.
.
Almarnas grenar hänger tunga av fukt och mogna frukter. Jag har svängt ner till Stugan för att kolla läget.
.
Näktergalen slår några "klack" från syrenhäcken som blommar intensivt och tungt.
Sädesärlans ungar flyger ut från altanhörnet. De har sökt regnskydd under mitt målarbord.
.
Sommaren går mot full mognad. Nu är det bara knappa två veckor till årets vändning mot höst. Det går förtvivlat fort.
.

tisdag 8 juni 2010

8 juni - Dags att lämna in

..(Ett härligt foto taget av min dotter Hanna under konstrundan 2010)
.
Apan i mig vill annorlunda men nu kommer jag inte undan längre. Drömmandet och fjärrskådandet är över. Apan är den till vänster.
.
Min revisor har nämligen gett mig en sista respit till torsdag att ta tag i den ursvenska plikten - envars rätt att fritt få deklarera.
Ja, egentligen handlar det förstås för min del bara om att sammaställa underlaget. Men det känns som nog så plågsamt.
När det kommer till sådant är jag nämligen tämligen lat och en slarver. Det beror på absolut ointresse. Inte så, att jag inte vill betala min skatt. Det vill jag faktiskt gärna göra, men allt runt det däringa, är så mördande tråkigt att jag hela tiden hellre gör andra saker och så skjuter jag eländet framför mig så länge det går. Och nu går det alltså inte längre..

Jag vet att jag på fredag - när allt är inlämnat och klart - kommer att dra en stor suck av lättnad. Det blir det sista nödiga yttre betinget innan jag tänker ta lite sommarledigt.

Men än är jag förstås inte riktigt där.
.

måndag 7 juni 2010

7 juni - Under vår utflykt

.
Idag är det heldag i Tåkern med Ödeshögs femteklassare och jag leder en liten vandring i grupper. Sammanlagt 60 barn rör sig i området runt fågeltornet.
.
Vi lyssnar till trastsångare och rördrom, studerar skillnaden mellan fisktärna och skrattmås, doftar på majvivor och ängsnycklar, följer skuttande grodor och ser in i grågåsens vakande ögon.
Men det bästa av allt, och detta även för mig, är nog ändå den stora videbock, Lamia textor, som vi finner på en håläten sälgstubbe nära parkeringsplatsen. Det var verkligen länge sedan som jag senast såg denna praktfulla skalbagge och för barnen blir det förstås ett extra spännande minne.
.
...
.
Nu är det kväll. Vi hann precis undan regnet på vår utflykt. Det har strilat mjukt och fint i sex - sju timmar och allt gult tallpollen tvättas ur och hamnar i vattenpussarnas utkanter. Det är skönt med sommarregn och jag känner att det redan är lättare att andas. Rent och friskt.
.
.

söndag 6 juni 2010

6 juni - Släkten växer

.
För bara några år sedan fick jag reda på att jag har släkt i USA, bryllingar till min mor, ättlingar till min mormors moster. Sånt hade jag ingen aning om och faktiskt inte min mamma heller eftersom mormors mamma dog mycket ung och efterlämnade min mormor som tolvårig och äldst i en barnaskara som mycket sorgeligt skingrades i bygden.
Ingen vuxen fanns som förmedlade kunskap om släkten och det var ättlingarna i USA som hittade rötterna och oss som blev kvar i Sverige.
.
Och alldeles nyss fick jag mera släkt. Min syssling Gunnel Ahlberg från Krämarp i Tranås kommun besökte min ateljé med sin dotter förra året. Hon visade då kopian på ett familjekort från gården på udden vid sjön Sommen, där jag kunde identifiera min farfar Erik som var på besök hos sin stora syster Anna Maria, Gunnels mormor.
.
Gården Krämarp ligger oerhört vackert på den branta stranden vid sjön Sommen.
Här är utsikten från udden.

I förrgår ringde först syssling Gunnel och sedan hennes halvsyster Margareta, som dock inte är genetiskt släkt med mig, och ville att jag skulle komma på besök till Krämarp för att titta på en gammal grafiktryckpress för eventuellt övertagande, innan torpet, som nu sålts av henne skulle röjas ur.
Jag var där i förrgår och träffade mina två sysslingar Gunnel och Berit som bor på den vackra udden vid stranden av sjön.
Det blev en härlig dag med mycket spännande i bagaget. Tryckpressen som var nedmonterad i en stor amerikakoffert hamnade i bakvatten och blev kvar.

Mina två sysslingar Berit och Gunnel på trappan till gården Krämarp, där Berit bor idag.

Det var ett spännande möte och idag känner jag mig rikare.
Min släkt har vuxit och jag tänker komma tillbaka. Vi har en del att tala om och nästa gång tar jag med mig min far.

.

lördag 5 juni 2010

4 juni - Trött sångare

.
Jag sitter i gömslet ute i vasskanten längs spången från fågeltornet vid Tåkern. Det är varm sommarkväll och luften är förtätad av stämning och fjädermyggor.
Ladusvalorna häckar här inne i det kvava. Honan ligger förtroligt stilla och ruvar bara någon meter bakom min rygg och hanen sitter och småsjunger från en vassvippa bara någon meter framför mitt ansikte där jag står lutad ut mot ljusspaltens öppning med kikaren och spanar in livet från en vassvärlds stillhet.
.
Där ute på betet går grågässen med alla sina ungar bland korna, viporna gnäller över ibland alltför djärvt förskingrade dunungar på äventyr bland starr och smörblommor.
Solen är skarp och ungarna kringgärdas av lysande dunglorior.
.
Framför mig blänker en yta klarvatten fylld av gäddnate som just gått i blom. I kanten växer smalkaveldun och där inne ser jag en sothöna på bo. Hon nickar med huvudet, plockar fjädermyggor med sin elfenbensnäbb sträcker sig efter en rörbagge på ett strå och släcker sen det röda ögat totalt obekymrad eller snarare omedveten om min närhet.

Jag sitter och väntar på att vassångaren som upptäcktes här i går kväll ska börja sjunga. Förhoppningsvis är den ännu kvar. Under tiden nöjer jag mig gärna med ett par rörsångare och ett par sävsångare, sävsparvar, skäggmesar, rördromar och seglande brunhökar, fisktärnor och skrattmåsar.
.
En mycket trött vassångare; nyanländ och dessutom en veritabel "nattsuddare".
.
Plötsligt börjar det surra.
"rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr"
Vassångaren har börjat, men på baksidan av gömslet.
Jag smyger ut och ställer mig att lyssna.
Ännu är den lite loj och sången - det "eviga" surrandet på en ton - klipps av tvärt och ofta.
.
Den sitter så väldigt nära. Bara några få meter framför mig men ändå väl dold i den täta vassen.
Jag vänder och vrider mitt huvud och till slut upptäcker jag fågeln.

Oh, den verkar trött. Den är nyanländ efter en lång resa och en nattsångare, en "nattsuddare", som vänder på dygnet och nu vilar den sitt huvud mot ryggen och näbben pekar uppåt. Ögat är mest en svart springa som kläcks till liv då och då samtidigt som gapet öppnas och sången väller fram.
Den vickar på huvudet i sidled och sången faller och stiger i styrka. I halsvecket framträder ett mörkt och fjäderlöst parti som liksom vibrerar när sången pågår. .

Vassångaren är en sällsynt och ny fågel i Sverige. Den har hittat till Tåkerns stora vassfält sydostifrån och har sedan ett årtionde varit årsviss här med långsamt ökande antal. Utvecklingen på andra sidan Östersjön är ganska explosiv och utsikten för arten att definitivt etablera sig som stadig häckfågel i vårt land ser mycket gynnsam ut.

Förra året räknades drygt tio sjungande hanar in och flera par häckade i sjön. Under ringmärkningen vid Tåkerns fältstation fångas numera ungfåglar årligen. Arten har påbörjat en ny och förhoppningsvis långsiktig etablering - det har jag lärt mig med åren - inget står stilla i naturen.

.

onsdag 2 juni 2010

2 juni - Spillkråka

.
Spillkråkan slår till vid bohålet. Sätter sig i profil på skuggsidan och avvaktar orsaken till vår närvaro.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Det är den första riktigt varma sommardagen då Johan från Gotland kommer på besök.

Tillsammans åker vi upp mot Skönatorpet i skogsbygden för att kolla läget hos spillkråkorna som jag fann häckande för precis en månad sedan. Då, den 2 maj, var det bobygge på gång och ett frenetiskt hackande i kärnveden.
(se "Skogens timmerman" från den 2 maj nedan i bloggen).
.
Boet finns i en solitär tall på ett hygge, perfekt för att komma åt av fotografisk anledning och det är just därför vi är här.
Vi vandrar in mot tallen. Det är tyst och stilla men efter en kvart kommer hanen "krickande" och landar i en ek. Han spanar på oss en stund där vi sitter ganska öppet men en bit bort.
Efter några minuters funderande flyger han till botallen och landar med ett smack i barken vid bohålet.
Han sitter på skuggsidan i perfekt profil, sticker fram sitt huvud då och då så att hjässan blänker knallrött i solen.
.
Johan får abstinenshicka eftersom kameran ligger kvar i bilen under vår kortvarigt tänkta rekognonsering.
.
Spillkråkan tjackar fram till bohålet och börjar mata små ungar med hulkande rörelser som tömmer krävan. Vi hör ungarna mycket svagt tiggande. Därefter han hoppar ner i bohålan och är borta några minuter.
Då han sen lämnar boet passar vi också på att ge oss därifrån.
.
Men Johan, han är snart tillbaka. Här kommer han att förbli hela eftermiddagen och kanske kvällen också men då med åtminstone två kameror beredda; en om halsen och en för fjärrutlösning på nära håll. Han är fotograf nämligen med fantastiska fågelbilder i bagaget och nu med nya på gång. Dessa ska bli spännande att se.
Och resten av dagen måste Johan få vara alldeles ensam med spillkråkorna.
.

tisdag 1 juni 2010

1 juni - Inför Naturnatten

.

Inför Naturnatten den 5 juni som sker i Naturskyddsföreningens i Ödeshög regi är vi ute på plats i bäverlandskapet Lars, Christer och jag. Disevidåns övre lopp genom Renemokärret är platsen. Här sitter vi på en bäverfälld asp och funderar på upplägget under en fikastund.

Kl 19.30 på lördag kväll börjar det med samling vid Ödeshögs torg för samåkning och Lars leder sedan det hela.

.

1 juni - Skatmat

.
Häromdagen tvärs över en rondell vid Hjulsbro i Linköping kom en skata flygande förbi mitt framför bilen.
Den hade en orm hängande i näbben och jag tror det var en huggorm. Det såg tungt och besvärligt ut men å andra sidan skulle det komma att bli ett rejält skrovmål för de hungriga ungarna som nyss flugit ut.
.
.
.
.
Den verkliga opportunisten och generalisten, fågeln skata, är härmed exakt personifierad.
.