Vi utgår från P-platsen vid Älvarums kors, vandrar längs Sjövägen bort till grinden in till Ombergs jätte-ekar, sneddar ner längs grusvägen över skogsbetet bort till Storpissans stråle ut i Vättern, vidare mot rastplatsen vid Älvarums udde och sen tillbaka upp genom Urskogsreservatet. Det är ingen lång promenad men den är spännande, omväxlande och mycket trevlig. Den svängen rekommenderar jag verkligen alla besökare att göra. .
Gullpudran, snigelblomman, är skir och svårbegriplig. Här fångad med Karins vackert manikyrerade nagel som stöd.
Blomsterprakten är enastående. Sipporna färgar backen i blått, gult, rött och vitt. Ramslöken, som vi plockar med av för en hemgjord "pesto" till laxen senare, står saftgrön och tät. Gullpudran blänker som av guld över kärrstråken och löven sprutar fram ur al och björk..
Granurskogen på Omberg rymmer en stor rikedom av hotade arter. Mossor, lavar, svampar och insekter bygger en rik väv av liv. Här finns en sällsynt ursprunglighet som rätt förstådd kan ge en liten glimt av en värld före människans ivriga tillrättaläggande.
Inne i urskogens brötmarker av liggved och döda träd doftar det stillhet och ursprunglighet. Det är så ovant idag, att skogen är "ostädad" och besvärlig.
Tyvärr är det nog få av oss moderna människor som förstår att till fullo uppskatta den rikedom som finns i en sådan skog men använder man sina ögon och öron märker man snart det myller av spår, tecken och liv som gömmer sig däri.
.
Kaffet det nödvändiga tar vi vid Älvarum. Men vinden ligger på från sjön och vattnets kyla föser oss längre in i skogen. Vi hamnar bland timmer, ris och stubbar; där gärdsmygen sjunger och gråsuggorna trevar sig fram. Solglimtarna kommer och går med kortvarig värmekänsla i följe. Vi sitter på varsin mäktig granlågebit.
Bertil uppfattar rörelsen först; en sekundsnabb vibration i torrgräset alldeles bredvid oss; en ljusbrun aning mellan hallonspragg och gråris.
Jag kikar också ditåt. Vi ser något ligga där i halmen, något stilla och dött. Men strax rör sig den svårgreppbara "skuggan" återigen på samma ställe.
Då ser vi. Det är en småvessla. Vi har överraskat den mitt i fångsten av en skogssork. Den har blivit skrämt och har tillfälligt övergett sitt nyfångade byte eftersom vi klampat rakt in i dess revir men nu är den på väg tillbaka för att ta hand om sitt viktiga rov.
Den rör sig över området med oerhört snabba rörelser, försvinnanden och uppdykanden. Små plirande pepparkornsögon stirrar plötsligt på oss från en långsträckt grågul hals, och försvinner igen för att dyka upp flera meter längre bort nästan i samma sekund. Den är bara på någon armlängds avstånd från oss som närmast.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Jag ställer mig upp på en stubbe för att få överblick, beredd med kameran för att om möjligt kunna ta en bild. Jag lyckas till slut! Jag tar två bilder med automatisk bildsekvens. Hur lång tid är det mellan dessa båda bilder? Någon tiondels sekund kanske. Men skillnaden är uppenbar. Den andra bilden är ju tom. Nästan tom!Men nu ber jag dig titta noga. Märker du att det i den till synes tomma bilden nr två, finns en aning kvar av småvesslan i form av en ljusbrun skuggning och oskärpa.
Jag har nog aldrig sett på maken. Jag har lyckats fånga de kvardröjande spåren av en rörelse. Är detta bara ett fototekniskt fenomen, eller finns det ändå någonting mellan allt och inget. Den frågan lämnar jag vidare till dig att fundera på ...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar