lördag 29 maj 2010

29 maj - Delaktighet

.
Vilket driv den har kråkan. Och vilket pressat och intensivt varningsläte när den far rätt upp i himlen inriktad på attack mot duvhöken som far över samhället.
.
"arrr - arrr - arrr - arrr -arrr"

Jag reagerar direkt och min blick spanar av himlen efter målet. Precis som alla kajor, kråkor och skator i närheten gör. Jag är delaktig i händelsen. Ett med naturen.

- Hur bär du dig åt?
Hur kunde du se att den där pricken som flög över långt därborta var en steglits, säger en följeslagare under vår vandring.
.
- Jag använder mina sina sinnen omedvetet. I det här fallet min hörsel. Lätet i kombination med allmän medvetenhet och kunskap berättar allt för mig. Jag är till och med beredd redan innan det hela händer, svarar jag.

...

Grannkatten far upp som en raket på spaljestolpen, rakt upp två och en halv meter utan problem, balanserar över tvärslån till garagetaket och fram till holken där blåmesarna häckar. Det är kväll och jag tar en ronda genom trädgården, där markfukten väter mina träskor och gör strumporna blöta. Jag schasar på den men katten känner sin övermakt högt där uppe och tittar tillbaka nöjd och stöddig. Sen spetsar den blick och öron. Jag följer signalen, spanar i samma riktning och hör ljudet.

"kff - kff -kff - kff - kff"

Katten tar ett språng och dunsar ner i gräset. Jag ser också vad den ser; en igelkott som kommer fram under rabarberna. Vi går båda fram till den och jag säger till katten att låta den vara ifred.

- Den har lika stor rätt att vara här som du och jag. Den är också delaktig i vår trädgård. Och katten lyssnar, håller med och vandrar vidare på sin upptäcktsfärd.

fredag 28 maj 2010

28 maj - En död råtta

.Det ligger en död råtta på gatan då jag kommer till ateljén på morgonen. Den är överkörd men ännu inte platt. Jag tar den försiktigt i svansen och lägger undan den bland buskarna.
.
Jag har en helt annan inställning till råttan som djur och medlevande idag mot för ungefär fem år sedan. Nu känns det nästan lite vemodigt och känslosamt att möta detta djur och mitt huvud blir fullt av återuppväckta minnen.
Vi hade en råtta som husdjur i över två år nämligen. En vild liten råttunge, ännu födsloblind, råkade komma i vår vård. Den växte upp i vår familj och blev en kär och älskad medlem i vårt hushåll. Det bästa av alla husdjur vi har haft - det är vi alla överens om i familjen. Så kan det faktiskt bli.
Den råtta jag finner död idag kan mycket väl vara en släkting till vår "Råttis". Samma fyndplats gäller och därför drar det lite i känslobanden.
.
Jag har tänkt skriva om den där historien med vår tama råtta. Jag har laddat i mer än två år nu men ännu inte kommit i mål. Just nu känner jag återigen att det vore viktigt. Den är verkligen värd en berättelse, värd att uppmärksammas - råttan.
.

torsdag 27 maj 2010

27 maj - Problem efter gräsklippning

.
Ett vildbi - Sandbi? - flyger runt och letar. Men vilken sort?

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Skönt, gräset vid Stugan är nu kortat, igen. Jag fick igång maskinen idag. Den behövde tydligen lite solsken.
Och nu sitter jag i trädgårdsstolen och kisar mot solen efter förrättat arbete.

Jag observerar flera vackert rödbruna solitärbin flyga runt med alldeles gula pollenbyxor. De letar energiskt efter sina grävda larvgångar i gräsmattan under väggens värme.
Men microlandskapet är ju förändrat efter klippningen och de hittar inte längre. De landar, tränger sig ner mellan snittade strån, kommer upp igen och flyger vidare i snäva svängar.

Jag tänker: det går inte att ta absolut hänsyn till allt liv i alla situationer. Det är väl på gränsen till löjligt att ens tänka så. Men visst håller jag tummarna för att de sökande honorna till slut ändå hittar hem. Och nu under en så här kall vår är de viktigare än någonsin. De tål mycket bättre detta väder än våra tama honungsbin.

.

tisdag 25 maj 2010

25 maj - Ett misslyckat men ändå lyckat besök vid Stugan

.
Min tanke är att åka ner till Stugan för att klippa gräset. Solen skiner nämligen ännu och regnet väntas ikväll. Men så får jag aldrig igång "Klippon", vilket är högst ovanligt. Möjligen "surade" jag ner den lite och trots att jag väntar en stund och passar på att steka mig en fisk från torgets fiskbil till lunch, så lyckas jag bara få till en hostning i maskinen då jag försöker igen en timme senare. Illa!
.
Gåsskit

Nu är det ju förstås så att trädgården vid Stugan är ganska vild och gräsmattan är stadd i ständig och stor förändring så ibland kan man ju faktiskt undra varför man behöver hålla på.

Grågässen till exempel, de har tagit hand om den, när jag inte är där. Gångar genom betet mot sjösidan och från vallen på andra hållet leder in till det späda gräsmattegräset som tydligen lockar enormt. Hela trädgården är full av gåsskit. Fem gäss äter som ett får har jag hört och fem får äter som en ko. Sammantaget blir det en hel del och det hjälper ju till att korta mina klippningsbestyr kunde man tro. Men gräset runt Stugan växer som bara den! Sen har jag också hört att en grågås skiter var tredje minut när den äter gräs men jag undrar jag om inte det är en överdriven beskrivning - en skröna rent av.

Gångar och jordhögar från vattensorkens arbete dominerar min gräsmatta vid Stugan.

Vattensorkarna är ett annat problem. Jag håller nästan på att bryta fötterna av mig då jag trampar omkring. Hela trädgården är underminerad och kringflyttad. Jordhögar växer upp på platser här och där och mängder med gångar penetrerar mullen.

Det här är en akvarell av en fångad vattensork från den 29 april 1989; ett mörkt, ja nästan svart exemplar, men vid Stugan ser jag många bruna individer också. En del vattensorkar lever nästan helt akvatiskt medan andra är mer terrestra av sig. Om de är av olika raser eller varianter vet jag faktiskt inte.

Mullsork är förresten ett annat namn på denna stora sork som jag också ser till och från raketa förbi ovan jord för att kasta sig ner i ett nytt hål varenda gång jag sitter stilla och filosoferar - och det händer ibland.

Talgoxägg och Bellis

Talgoxarna i en av holkarna vid Stugan har kläckt. Jag finner en äggskalshalva med typiska kännetecken. Alla de små tegelröda fläckarna på skalet betyder mes och storleken avgör resten.

Rede med fyra ägg av mindre strandpipare vid Tåkern.

Jag brukar inte fotografera och framför allt inte vilja visa bobilder. Det finns en etisk regel om sånt bland ornitologer och fågelfotografer - för att inte störa. Ändå gör jag ett undantag här.

Jag stannar till vid Holmen nämligen, för att se hur det går för de mindre strandpiparna där. Jag spanar i kikaren först. Ett tiotal grågåsfamiljer med gässlingar rastar på platsen där jag vet att strandpiparens bo finns och jag befarar att allt kan vara spolierat. Då jag kliver ur bilen och går fram i området lämnar gässen platsen snabbt och går ner i svämvattnet.

Jag hör några, "tiup", strandpiparens läte, från vattenbrynet och ser att boet ligger kvar intakt. Sen tar jag ett foto med telet och lämnar omedelbart. Än så länge verkar allt vara bra. Skönt.

På hemvägen under Omberg kan jag inte låta bli att fotografera den nya varningsskylten som har kommit upp. Platsen gör idag skäl för sitt lokalnamn "Grisabackarna". Aldrig trodde man väl att man skulle få uppleva det här i sin hembygd under sitt liv.

måndag 24 maj 2010

24 maj - Vårvicker

.
Vårvickern blommar vackert men smått. Den här för bygden rara lilla växten är uppförstorad. I verkligheten är den bara ca 5 cm hög och mycket svårfunnen och troligen förbisedd.
.
Igår kväll under gruppfotografering för Miljöpartiet inför valet i höst, i kvällsljuset på Ombergs södra sluttning, upptäckte jag i förbifarten den pyttelilla växten med sin i kvällssolen lysande lilla rödblå blomma bland örterna i det trampade växttäcket på utsiktsplatsen vid parkeringen nära Ellen Keys Strand. Det var en glad överraskning.

I floran står den som tämligen allmän. Men det konstaterandet gäller bara för kusten. Här i inlandet finns den endast på några få och troligen försvinnande lokaler som en relikt från den tiden även Ombergsbygden var en havsstrand.
.
Idag är jag tillbaka vid fyndplatsen med mitt skissblock för att dokumentera det lilla blomstret.

Jag minns för många år sedan att Lars och jag letade efter denna annuella vårväxt längre upp i sluttningen. Och jag tror jag minns att vi också fann den i några få exemplar. I övrigt vet jag att den finns vid Väderstad.
Den här lokalen mitt ibland turisternas rastbord är möjligen inte noterad tidigare.
.

Nu är det sommar i min bygd. Den blommande hundlokan under Ombergs Turisthotell är ett avgörande årstidskriterium.

söndag 23 maj 2010

23 maj - Rökig skotsk whisky

.
När klockan närmar sig två tidigt denna morgon och våra fruar med marginal har gått till sängs, bryter vi upp ur den ljumma natten, svåger Hans och jag, och avslutar det sista provglaset skotsk whisky.
.
Det är bland andra sorter också en avskedsgåva från arbetskamrater som jag bjudits på, en mycket unik flaska extra rökig (80 ppm) Islay från Bruichladdich Destillery med en total utgåva av blott 1 000 flaskor.
.
Sånt ger mig kvarstående rysningar längs ryggen och jag känner stor tacksamhet över att ha fått äras provsmaka en sån delikat vara.
.
...
.
Regnet som har smattrat in på altantaket under kvällen har efterträtt två veckors sommarvärme som drivit fram syrenerna här i Västerås tidigare än hemma i Ödeshög.
Rödstjärten, som jag noterat här förut, sjöng också denna varma sommarkväll. Ja, ända in i mörkret. Oh vad jag saknar den barndomens fågel hemmavid.
.
Klockan var väl 23 då Annelie undrade vad det var för katt som kikade in genom altanglaset. Det visade sig vara en grävling. Den blev lika överraskad som vi och vände och försvann i hiskelig fart över gräsmattan. Jag förmodar att den varit på jakt efter trädgårdens alla mördarsniglar. Hans visar senare under dagen på de "rivmärken" i gräset han har noterat. Jag skulle tro att det är grävlingen som har gjort dem just när den fångar sniglarna, kanske slår den på och rullar snigeln med den kloade tassen. Är det nån i etern som vet?

.

torsdag 20 maj 2010

20 maj - Åska

.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Det är ångvarmt ute. Åskan mullrar.
Hela dagen har regnet hängt i luften.
Förmiddagen ägnar jag mig åt guidning. En liten grupp glada "gossar" har anlitat mig för en personlig sväng vid Tåkern. Det hela blir mycket trevligt.
.
Ruttnande sutare. En doftande påminnelse om vinterns hårdhet.
.
På spången alldeles nära tornet intar vi äggmackor till doften av en massa ruttnande sutare; rester efter den svåra isvinterns syrebrist i sjön; det ger en extra krydda åt det hela.
.
Vi har tur med skäggmesarna. Två eller tre par håller oss sällskap på nära håll under födosök och bobesök vid piren.
.
Men, nu måste jag stänga ner - åskan närmar sig.
.
Kanske, trots allt, gör jag en kvällsvisit bland Tåkerns nattsångare. Man vill gärna utnyttja ett sånt skönt läge.
Kärrsångaren är här - ja, allt är egentligen här - återstår gör endast rosenfinken. Om det nu kommer någon hit.
.

19 maj - Etapp 3 - Hemfärden

.
.Rund toppmurkla, Morchella rotunda
(Se historien från början den 18 maj - nedan)
.
Med återseendet av den sällsynta svampen rund toppmurkla ännu i tankarna, sätter jag mig på cykeln för färd hemåt mot Ödeshög efter en dag full av upplevelser.
Jag styr ner mot Holmen där jag stannar till vid översvämningen för att spana efter de mindre starndpipare som nyligen är upptäckta här.

Vid häckplatsen av mindre strandpipare.

Jag står länge och spanar ut över lerstranden utan att se annat än rödbenor, drillsnäppor och tofsvipor av vadarslag, tills jag ser en rörelse inte mer än tio meter framför mig. En smygande doldis rör sig ryckvis tätt efter backen bland strån och örter uppe på åkerkanten. I kikaren ser jag att det är mindre strandpipare. Då först, när jag får in den i kikaren ser jag ännu en individ som ligger blickstilla. Aha, där är ett bo.En fågel ruvar uppenbarligen. Jag drar mig försiktigt tillbaka efter att ha skjutit iväg ett par fotoskott genom telet.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Fem vinbergssnäckor förlustar sig i en sybaritisk orgie. Hanar och honor är de alla såsom det är hos sniglarna, hermafroditer alltså. De skjuter kärlekspilar rakt in i varandras kroppar. Här försiggår en frustande ljudlös lust utan like.

Jag genar över mossen även om där finns gott om spetsigt punkagrus. Längs vägrenen och i diket ser jag hundratals och säkert ännu fler vinbergssnäckor. Överallt finns de. Hitförda en gång för länge sedan av Alvastras munkar såsom varande "fisk" och därför tillåtna att ätas under fastan.

Jag tar den vackra vägen över Broby kulle.
.
Det går en alldeles nyanlagd cykelväg från Dags mosse-korset rakt upp över Broby kulle bort till Heda-Alvastra vägen. Den pröver jag och håller tummarna för att slippa punktering. Spetsigt sprängrus är inte bra!

Det går. Däcken håller. Och vägen är gudomligt vacker med utsikt in över Ombergs fond och blommande fågelbär och häggar i förgrunden. Backarna är fulla av gullvivor och mandelblom och näktergalen sjunger så det knakar.

Kabblekorna blommar frodigt i diket längs cykelvägen mellan Hästholmen och Ödeshög.

Jag fortsätter bort över Uckleby och Västra tollstad till Hästholmen där jag kopplar på den asfalterade cykelvägen som går fram till Ödeshög. Vägrenen är full av alla sorter träd och buskar. Det är därför en mycket vacker väg och längs hela sträckningen går ett porlande vattenflöde fyllt av kabblekor.
.

Jag spanar efter öringyngel i det porlande vattnet.

Jag tar flera korta pauser, glider ner på byxbaken till vattnet för att spana efter öringyngel. Men det enda jag finner är sötvattensmärlor och bäcklöpare, inte så pjåkigt det heller, och så hela bottnen fulla av krypande husmaskar - nattsländornas inbyggda larver.


När det dunklas är jag åter hemma efter en dag full av upplevelser och motion. Jag är lycklig!

Etapp 1 och 2 - se nedan.
.

19 maj - Etapp 2 - Vid Stugan

.Efter att ha ägnat ett par timmars hårt arbete åt säsongens första gräsklippning, jag är förvissad om att jag är förstådd med denna innebörd, lastar jag ryggsäcken i kanoten vid kanalen och paddlar ut i lugnt vatten. Jag smyger fram, lågt och ljudlöst, tillåter knappt ens några droppar från paddeln att störa stillheten. Jag har faktiskt blivit lite av specialist efter många års vana.

Det är varmt, riktigt varmt nu, jag skulle tro några grader över tjugo och jag sitter halvnaken och låter vänsterhanden driva runt i vattnet som nästan känns badvarmt; det är så, att vattentemperaturen i Tåkern nästan följer lufttemperaturen eftersom vattendjupet är så ringa.
Mjuka tag, långsamt glider jag framåt, lyssnar till fågelsjöns alla läten och fjädermyggornas högstämda ton. Jag överraskar en räv som vilar sig vid kanten. Den skuttar iväg med höga hopp.
.
En lärkfalk jagar..
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

.


Falken som kommer in över mig cirklar runt och snappar nattsländor i sina gula klor. Den är just anländ från Afrika och undrar förmodligen över var alla trollsländor håller hus. Den får nöja sig med smått ännu några dagar.
.
Jag ser en rörelse mellan jättegröens bladknippen vid kanalkanten. Jag spejar in med kikaren och upptäcker en snok. Det är en helmörk variant. Den saknar helt nackens gula markeringar och är oljigt svart och oändligt försiktig. Tungan spelar och via kroppens vibrationssinne känner den förstås min närvaro eftersom kanoten trycker undan vattenmassa på ett onaturligt sätt. Den ligger därför blickstilla och litar på sin "osynlighet". Jag glider sakta in mot den och får ett par närbilder, innan den ger sig iväg, simmande rakt ut på vattnet.

.
Snoken simmar iväg snabbt och smidigt.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Den håller huvudet över ytan för att hålla koll på mig. Men vore det nödvändigt kunde den enkelt dyka och försvinna simmande under vattnet..
.
.
.
.
.
.
.
.
Ute i en läad vasskant ankrar jag farkosten mellan vasstrån, vänder huvudet mot solen i söder och lägger mig en stund på bottnen. Så drömmer jag mig bort från världen.
.
Jag vaknar av skäggdoppingars nära skorrande och ett par skäggmesar besök nästan vid mitt huvud. Solen har gått i moln men det är ännu varmt där nere i kanoten. Klockan har mycket egendomligt hoppat över en timme och jag paddlar lika försiktigt hemåt igen.
.
Näckrosbladen börjar lägga sig över vattnet och de första aggregaten av näckrosbaggar samlas vid stjälkinfästningen på de ännu oätna och ljusgröna solfångarna. Men de flesta bladen är ännu på väg upp genom vattnet. Det är som att kika rakt ner i ett stort akvarium.
.
Jag har lastat allt på cykeln. Är färdig för hemfärden men jag tar en sista titt vid Karnstugan, min granne, Tåkerns fältstation.
.
Ibland undrar man om meningen med små egendomliga händelser och upplevelser.
Slump, öde eller system.
Mitt i gräsmattan finner jag nämligen svampar som jag nyss har lärt känna för första gången i mitt liv, ett exemplar av den där sällsynta murklan: rund toppmurkla dyker upp framför mig.
Så märkligt!
(Se nedan under den 18 maj)
Jag går runt stugan ett varv och finner ytterligare två stycken.
Är det underligt om man undrar ibland.
.
Etapp 1 nedan och Etapp 3 ovan

onsdag 19 maj 2010

19 maj - Etapp1 - Cykelturen till Stugan

.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
Jag cyklar längs gamla Riksettan - gamla E4 också för den delen. Det är maskrostid. Endast få bilar kör förbi. Alla ljud kommer till mig rent och klart, lukterna också: balsampoppeldoft, svinskit och maskrosnektar.
.
Jag lånar Ullas cykel. På den finns en korg på styret, generösa däck, ingen stång som stör och bara tre växlar att hålla reda på.
Sen bär det iväg med ryggsäck på ryggen, kamera och kikare om halsen och alldeles för varmt klädd.
Jag tar vägen österut, gamla Riksettan, mot Hejla backe. Dit är det ungefär 12 kilometer. Klockan är nio.
Solen börjar värma mig till svettighet redan i första lilla motlutet. Först åker jackan av, sen tröjan, och när jag slutligen kommer i mål är det med bar överkropp, men då är vägarna så små och obefolkade att detta kan kännas nästan acceptabelt.
.
Vy från bron över Disevidån vid det gamla brännvinsbränneriet.
.
Under bron vid Disevidån flyger två ladusvalor ut och in, lärkorna sjunger, gulsparvarna "zipp-sjunger" och jag noterar årets första buskskvätta. .
.
.

En överraskning. En spansk skogssnigel - "mördarsnigel".

Redan vid Ödeshögs femtioskyltar tycker jag mig se en sån där "mördarsnigel" på vägkanten. Vår ort har hittills klarat sig bra från dessa ovälkomna gäster, ty tidigare har jag sett dem endast vid Östgötaporten. Men okej då, tänker jag, här finns de nu på ännu en plats. Sen, på vägen vid gamla motell Tåkern, ser jag många. Vägrenen är full av dem. Tre lokaler känner jag nu alltså till. Det är en början. Snart har vi dem på allvar också i Ödeshög. Jag tycker mig märka en tendens till att arten slår till vid kommunikationsknutar. Det vore intressant att fundera vidare på det och sen följa upp den vidare spridningen lokalt.










Ebbe i Ryket.
.
- Är du ute och tränar för Vätterrundan, säger Ebbe. Han möter mej något misstänksam på vägrenen med käppen beredd då jag tvärar in och stannar men skiner upp då jag tar av hjälm och solglasögon.
- Jag har varit ute och huggit lite ved, säger han. Jag måste ha nåt att göra en sån här vacker dag.
.
- Hör, säger jag, där sjunger den första törnsångaren.
.
- Det var allt en liten rackare. Den hade jag inte sett själv inte.
Men tala om för mej vart alla kråkorna har tagit vägen. 1953 var jag ute och jagade kråkor med grannen och hans berguv. Han satte upp den på en stör med en lång lina påfäst. Så ryckte han i snöret och uven tappade balansen och flaxade med vingarna; Kajsa hette den visst; först kom mesarna och varnade och då visste vi att kråkorna var på gång också.
Vi sköt 36 kråkor första dagen och sen tio till dan därpå, skryter Ebbe.
.
- Då är det ju inte underligt då, kontrar jag, att kråkorna har försvunnit.
.
- Ebbe skrattar gott och önskar god färd.
Och jag funderar vidare på det där med kråkorna. Nån har jag väl sett. Men inte är det många hittills. Kajor däremot. Alla med mat i näbben och målinriktad flykt till de nykläckta i boet.
.
De vackra beteshagarna vid Ryket.

Jag cyklar vidare. Följer vägens asfaltband som vindlar genom försommarlandskapet. Värmen stiger, solen brassar och fåglarna sjunger. Jag börjar längta till kaffet som hägrar hos "Dockan" vid Hejla affär. Jag är snart där.

Vid varje hus och gård längs vägen, lika säkert som amen i kyrkan eller ett blommande äppelträd, sjunger en svartvit flugsnappare.

Efter kröken vid Millingstorp öppnar sig hela slätten. Alla vindkraftverken snurrar. Hämplingar käkar ur maskrosbuketternas omogna frön, lyfter parvis, med elektriska läten. Traktorerna kör på smala hjul; det är dags för sprutan, rapsen börjar blomma och rapsbaggarna ska bekämpas.

Jag ser den i ögonvrån, den nedre om du förstår hur jag menar, en svart larv som kryper på asfaltkanten. Vad var det där?

Jag svänger runt och tillbaka, parkerar cykeln och tar ett par närbilder. Jag tror att jag känner igen det lilla livet. Visst är det en hona av Lampyridae, en lysmask, som förirrat sig bort ur gräset. Men helt säker är jag inte - funderar på om det möjligen kan vara en larv av en asbagge, eller nåt liknande. Nej, jag bestämmer mig för: Lysmask, hona.

Jag är framme vid affären i den gamla nedlagda OKQ8-macken vid Hejla, gamla "ÖstgötaRasta", där det brusade av kommunikationer och liv för tio år sedan. Idag en stor asfaltplan och en liten industri. Det känns som tillbakagång, bakvatten och sel. Det är minimala tidsperspektiv ibland på människobaserade monument. Denna "turistfälla" fick tio åroch den var redan så lönsam, sades det.

Jag handlar falukorv och en liter mjölk. Det får räcka. Sen tar jag en köttbullemacka och en kopp kaffe och sätter mig i solgasset och relaxar några minuter. Jag är snart hemma vid målet.

Från Hejla har jag utsikt rakt in mot Röks by och kyrka. Här ligger också byskolan som var min första arbetsplats på 70-talet. Den som gav mig möjlighet att flytta till det efterlängtade landskapet under Omberg. Här fanns den arbetsplats för mig som låg närmast den lockande fågelsjön Tåkern.

Vid Runnestad ser jag Tåkerns silverband.
I trädgården sitter en rörsångare och sjunger från hallonhäcken. Så nära var den sitt mål, Tåkerns vass, att den hade behövt bara 200 vingslag ytterligare. Men kanske den inte visste.
.
Åkerkanten är full av vackra blå blommor i en tät matta. Jag tar några foton. Också med blomman i handen.
Det är trädgårdsveronika, Veronica persica. Är den ursprungligen från Persien? Kanske. Den unge bonden på Runnestad gård kallar den säkert ogräs. Men i så fall ett mycket vackert sådant!
.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
Jag svänger in på Tåkernvägen vid Renstad gård. Hör in näktergalarna som klapprar från dungarna.
Ser ännu en gulärla som sitter sjungande i den första blommande rapsen. Finns där ett hemligt tecken?
.
Jag passerar över diket som en gång var Disevidåns nedre lopp och utflöde i Tåkern och ser äntligen min Stuga, faluröd, inbäddad i grönska och med vallen framför, full av sol.
Jag är framme vid mitt mål.
.
Etapp 2 och Etapp 3 - se ovan
.

19 maj - Strömming

.Jag trodde ända tills ganska sent igår kväll att jag hade ätit färdigt för dagen. Men då knackade Linn på dörren och erbjöd oss ett par kilo pinfärsk strömming som hon och hennes morfar hade fiskat. Vilken överraskning.
.
Jag ställde mig direkt vid köksbänken och rensade för glatta livet. Sen blev det att krumstekt färskströmming vänd i skorpsmulor, salt och peppar i rikligt med fräsande smör. En delikatess av bästa sort.

Ulla och jag åt dem nyvarma på knäckemackor och vi satte nästan i oss hälften fastän timmen var sen.
.
Tack Linn!
.

Jag är inte bortskämd med denna färskvara. Senast jag själv var ute på sjön och pilkade strömming var för årtionden senast. Då med Gösta på Grafiktryckarna och konstnärskollegan Jussi. Vi drog upp en hink sjösilver, någonstans ute på fjärdarna vid Saltsjö-Boo, som vi sen frossade på som sotare i Göstas trädgård, stekta över öppen eld. Annars blir det mest strömming från fiskbilen på torget om tisdagarna i Ödeshög. Det är gott det också men det är liksom ändå en annan sak. Sotarna på Sturehof med potatismos, går förstås an de också ... då helst efter ett friskt kallbad mellan marmorpelare.

..

tisdag 18 maj 2010

18 maj - Spännvidd

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

Ännu så här sent, en bra bit in i maj månad, blinkar det blått i skogens skuggiga lägen på Omberg. Årets sista blåsippor blommar bland högt gräs och örter, vilket ger moderplantan en extra chans att föröka sig på könlig väg genom att spännvidden blir tidsmässigt stor.

Samtidigt är de första blommorna redan på väg mot frömognad.

Mellan den första bilden högst upp, den där man börjar ana blått nere i knopphöljet, till dagens bilder av senblommande exemplar här ovan, skiljer det två månader.


Bilden nedan visar blåsippans fruktställning. Fröna är myrspridda.




18 maj - Rund toppmurkla

.
Rund toppmurkla, Morchella rotunda, funnen på Omberg.
.
Peter N. biolog på Naturhistoriska Riksmuséet tittar in till mig på söndag eftermiddag som den allra sista besökaren i ateljen under konstrundan 2010.
Han är på väg tillbaka till Stockholm och tänker förutom besöket hos mig titta till en ny fyndplats av Rund toppmurkla, Morchella rotunda, som han har blivit uppmärksam på genom nätverket artportalen.
.
Igår sen, sände Peter mig en hälsning och bilder på svamparna via mejl. Han hade direkt lyckats återfinna arten.
.
Alldeles vid P-platsen på Ombergs södra sluttning, i anslutning till rastkojan växer ett par exemplar av den sällsynta svampen.
Var rädd om dem! Se men inte röra!
.
Idag efter fikastunden på kondis bär det iväg dit upp. Christer hänger på. Svårt blir det aldrig, ty så lättsamt återfunnet växer de vackra svamparna alldeles vid rastplatsen på södra Ombergs sluttning i direkt anslutning till den lilla timmerkojan att vi knappt ens behövde gå ur bilen.
.
Två vackra exemplar växer ihop i gräset intill en buske och vi finner rester av ytterligare två exemplar alldeles intill. Vi letar vidare men finner inga fler.
Enligt ursprunglig anvisning på artportalen har här påträffats ett större bestånd. Vill man finna dem får man leta mycket noggrannare i näromgivningen.
.
Kuriosa:
Jag söker om arten på nätet och finner att det finns ett amerikanskt patent på tillverkning av naturligt blått pigment från just denna art. Det är ett indigoblått färgämne och just av blå färgämnen ges det få möjligheter på naturlig väg.
Visst är sådant märkligt!
Och så dessa amerikaner suck, suck, med sin ambition att ekonomiskt lägga under sig hela universum med sina egoistiska patent. Sånt stör mig verkligen! Inte ens svamparna får var ifred från dylik spekulativ manipulation.

Morchella rotunda sp. useful for producing natural blue pigment
United States Patent 5137826

måndag 17 maj 2010

17 maj - Dagen efter

.
Konstrundan 2010 är över. En känslomässig urladdning är genomförd och jag känner mig fysiskt och psykiskt utmattad. Dags att klippa gräset och så morötter.

Så här såg delar av min utställning ut innan publiken vällde in:

Och här några publika bilder tagna den sista dagen:








.
..
.
.
.
.
.










.