Alltså tar jag vägen ner till Sverkerkapellet idag på morgonen för att se efter om den där måsen är kvar.
.
Det är den inte. Åtminstone inte för mig. Jag står ovanpå nipkanten, där Vätterns vintervatten skurit in nya vinklar och där snön ännu ligger i drivor nedanför stalpet. Genom tuben kikar jag ut över den spegelblanka sjön.
Mängder med knipor ligger där och spelar, enstaka småskrakar, två gravänder flyger gaggande omkring, tre strandskator, gräsänder och ett par snatteränder ser jag, men ingen svarthuvad mås. Den har dragit vidare, kanske kommer den att dyka upp vid Tåkern; dit jag är på väg nu.
.
En liten flock ljungpipare sveper på snabba vingar över åkern. De är kolsvarta undertill, nordliga med andra ord och är alltså endast passerande gäster. Kanske Rysslands tundra är deras hemmahamn.
Den nordliga ljungpiparen i närbild.
.
.
.
.
.
.
.
Solen kommer fram ur slöjorna. Jag tar genvägen över Kälkestads haråkrar, (haraker = stor åker), där allt svämvatten är borta och där det mesta redan är sått och vältat, svänger in på stickvägen till Stugan, parkerar och bär med mig utrustningen för att måla en dag utan att behöva frysa.
.
En snokhona ligger vid stigen. Hon är alldeles stilla. Tungan spelar försiktigt. Hon satsar sitt liv på att förbli oupptäckt men jag vet var jag ska leta och finner henne i det torra fjolårsgräset. Jag tror att jag känner igen henne från förra året.
Sakta passerar jag och hon ligger kvar, bara ett steg bort.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Jag tänder upp i min Huskvarna vedspisel nr 727 för första gången i år.
Inne i Stugan är det vinterrått och unket. Jag ställer upp dörren på vädring och laddar vedspiseln med nyspäntade torrstickor och tidningspapper. Sen sätter jag fyr på pappersremsor i draghålet nästan tio gånger innan draget genom pipan äntligen tar fart och jag kan närma tändstickan till min tändstapel. Trots så noggranna förberedelser ryker det ändå in en smula. Men snart sprakar det gott i köket, varefter jag upprepar proceduren i kakelugnen.
Jag har satt mig i kanoten med vårens första färd i sinnet. Renstad kanal genom kilometervassen väntar.
Några timmar senare har temperaturen gått upp en aning. Det börjar kännas lika varmt inne som ute. Då är jag på väg med paddeln i handen och ryggsäcken på ryggen ner över det tomma betet till kanalen.
En död dvärgnäbbmus i min hand, inte mer än några centimeter stor.
Jag vippar upp kanoten. En mink fräser iväg längs backen. Där under har den haft en skyddad plats sen i vintras. Jag finner färska skal av gräsandsägg och en död dvärgnäbbmus, illaluktande antagligen och därför ratad. En hel hög av doftande och långsträck utdragen och tunn spillning är ett säkert visitkort av mink.
Jag glider ljudlöst och sakta mellan vassarna. Framför mig simmar sothöns, svanar och änder iväg. Tofsviporna gnäller och vinglar över Renstadmaden och grågässen för som alltid ett "herrans liv".
Högt uppe i skyn, där en helhalo börjar framträda runt en alltmer grå sol, voltar de bruna kärrhökarnas hanar i sin vårliga luftcirkus. De mutar in sina revir genom att gnälligt spelflyga med rollar, dyk och stallningar för att skrämma könsfränder och imponera på åtråvärda honor.
En tät samling krickor virvlar runt
En fiskgjuse ryttlar över kanalmynningen, en kvardröjande salskrakhona flyr framför mig och en stor och tät flock krickor virvlar runt i ringande flykt, skogssnäppor blinkar, gluttsnäppor genar över himlen, rödbenorna spelar på ängen och enkelbeckasinerna skvätter upp kors och tvärs. Det är vår när den är som bäst och jag är mitt i den.
Från paddeln droppar vattnet och så låter även säsongens sist lekande åkergrodor och nu börjar även paddornas knirkande knarr höras i svämvattnet. Jag glider stilla framåt och in och ur mig själv, ser kopplingarna bakåt i tid. Det som sker nu skedde också tidigare och upplevelsen får ett drag av evighet.
Men likväl inte. Förändringar kommer och går. I år till exempel hör jag troligen betydligt färre rördrommar blåsa än förra året. På hela västra sidan av kanalen noterar jag inte någon. Sävsparvarna är kanske färre och hur är det med vattenrallarna? Skäggmesarna har däremot behållit sitt grepp och detta trodde jag aldrig, efter den järnvinter som varit.
Men det jag saknar mest i år är gråhakedopping. Jag minns 70-talet då gråhakedoppingarnas serenad efter islossningen var allmängods i Tåkern. Överallt fanns de, i varenda kanal och vassöppning. Idag ser jag ingen och hör inte ens någon trots att de kan räknas in på en kilometers avstånd. Med den arten verkar det gå stadigt utför i Tåkern. Varför undrar jag?
Sist måste jag förstås berätta att lövsångarna har anlänt. Jag hör ganska många av dem i strandskogen även om bruset från rödvingetrastar och björktrastar dränker det mesta. Under kanotfärden hör jag även årets första sävsångare och i Kvarnstugans trädgård lockar en svartvit flugsnappare. Våren stormar fram förstås - som alltid. Björkarna slår ut just dessa dagar och alen också och nere i det bruna vattnet närmar sig gäddnaten vattenytan där virvelbaggarna redan mutar in sina domäner.
Lite hann jag måla också idag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar