fredag 30 april 2010

30 april - Det vackra i det lilla

.
Döda klängrosor.

När det stort vackra, det exotiska och ögonbedövande, har gjort sitt. Vad återstår?
Rosorna runt huset, klängrosorna många meter höga, är nedfrusna, svarta, bruna och torra. Barken är sprucken, allt är slut. Efter många års kämpande upp till höjd får allt börja om igen. Orkar jag vänta.
Mitt olivträd som stod i skydd på altanen, lavendelträdet, lagerhäggarna runt huset och mahonian och inte minst mitt älskade fikonträd. Slut med det!

Backatorpsäpplet vid Stugan. Det som jag tagit som ansvar att förvalta för kommande generationer. Dött - avskalat på bark och kvistar av sorkar, harar och rådjur.

"Normalvintern" har gjort sitt. Bort med det överdådiga, det som inte hör hemma. Det svulstiga. Det känsliga. Det främmande.

Back to basic!

Jag vänder mig neråt, mot jorden, mot det lilla. Där finns det vackra kvar. I skydd av vinterns snö har det överlevt. Men, för att uppleva det smått sköna måste man anstränga sig, lägga sig på knä och armbågar. Bli lite skitig också.
..

.
.






Luddveronika, tusensköna och luktviol.
.. .
Smått och vackert. Tusenskönan och luktviolen är invandrare - bara som ett litet utslag av att det också finns undantag som bekräftar regler, med hänvisning till vad jag nyss har skrivit om "främmande inslag". Här finns förvisso också de nya möjligheterna.

.

torsdag 29 april 2010

29 april - Skatgnäll

:
Från skatboet i grannens tall är det ständigt gnäll just nu. Honan ligger där inne och känner sig äggsjuk. Bara ibland kommer hon ut, spetar omkring på backen med lågt hängande vingar och tigger om bistånd med pipiga läten. Hon beter sig som en bortskämd och förvuxen unge och förlitar sig nästan helt på hanens förmåga att försörja henne med mat. Hon behöver det. Fem ägg ska mogna och läggas. Det kräver ett stort energitillskott och hon klarar det inte själv.
.
Behovet av en fungerande parrelation är av gammalt datum i utvecklingshistorien.

onsdag 28 april 2010

28 april - Allt ordnar sig

.
" Mitt paradis"
akvarell - Gebbe Björkman -
efter en studie från en av förra sommarens kanotfärder i min "älskade" Renstad kanal på sjön Tåkern alldeles utanför Stugan genom kilometer av vass, pilört och nästan ogenomtränliga näckrosbälten.
.
Bilden har blivit lite snett fotograferad - vattnet lutar naturligtvis inte!.
,
,
.
,
Jag tror att det kommer att ordna sig till slut. Det brukar det göra. Att alla bitar faller på plats alldeles precis när Konstrundan startar.
Det är samma sak varje år, säger familjen.
..
Det är svårt att nå mig just nu. Allt fokus är på mina målningar. .
Den ena efter den andra känns hemma. Allt är bara bra.

.

tisdag 27 april 2010

27 april - Nässlor

.
Jag blir sugen på nässelsoppa ikväll så jag tar en extra sväng efter arbetet i ateljén ner till Stugan för att plocka en kasse full av mjälla nässelskott.
.
Först av allt är ordentlig sköljning och rensning viktigt
Koka sen i ett par liter vatten i stor kastrull några minuter
Hämta upp och kör de kokta nässlorna i matberedaren
Gör buljong av nässelvattnet - det går bra med tärningar
Häll tillbaka de finhackade nässlorna i buljongen
Red sen soppan till lagom konsistens med vetemjöl och mjölk
Smaka av
Tillsätt gärna en slatt grädde till slut
Ät denna underbara vårsoppa med ett par hårdkokta ägghalvor
-
Ulla och jag sitter på altanen och njuter
Så får även magen uppleva att det är vår
.

måndag 26 april 2010

26 april - Ladusvalor

.
På kvällen då jag besöker Hästholmens hamn ser jag två ladusvalor flyga runt båthusen. Det är väntat och rätt i tid. Många uppfattar det kanhända inte så, men ladusvalan kan i den här bygden vara tidigare ändå. Och redan inom en vecka är nästa svala, hussvalan, normalt på plats. Jag brukar då skriva någon av de första dagarna i maj månad. Allt kommer nu slag i slag. Varje dag är verkligen en helt ny dag.
.

26 april - Första kanotfärden

.
Peter ringde mig igår kväll och meddelade att han sett en gammal svarthuvad mås i Alvastraviken. (Nu lite senare när jag läser detta förstår jag att jag måste precisera det där ordet "gammal". Det är alltså frågan om en utfärgad, vuxen individ; en s k adult fågel). Den var tillsammans med fiskmåsar, sa han. Dessutom hade han sett några ringtrastar på Alviks ängar.
Alltså tar jag vägen ner till Sverkerkapellet idag på morgonen för att se efter om den där måsen är kvar.
.
Det är den inte. Åtminstone inte för mig. Jag står ovanpå nipkanten, där Vätterns vintervatten skurit in nya vinklar och där snön ännu ligger i drivor nedanför stalpet. Genom tuben kikar jag ut över den spegelblanka sjön.
Mängder med knipor ligger där och spelar, enstaka småskrakar, två gravänder flyger gaggande omkring, tre strandskator, gräsänder och ett par snatteränder ser jag, men ingen svarthuvad mås. Den har dragit vidare, kanske kommer den att dyka upp vid Tåkern; dit jag är på väg nu.
.

En liten flock ljungpipare sveper på snabba vingar över åkern. De är kolsvarta undertill, nordliga med andra ord och är alltså endast passerande gäster. Kanske Rysslands tundra är deras hemmahamn.

Den nordliga ljungpiparen i närbild.
.

.

.

.

.

.

.

Solen kommer fram ur slöjorna. Jag tar genvägen över Kälkestads haråkrar, (haraker = stor åker), där allt svämvatten är borta och där det mesta redan är sått och vältat, svänger in på stickvägen till Stugan, parkerar och bär med mig utrustningen för att måla en dag utan att behöva frysa.
.
En snokhona ligger vid stigen. Hon är alldeles stilla. Tungan spelar försiktigt. Hon satsar sitt liv på att förbli oupptäckt men jag vet var jag ska leta och finner henne i det torra fjolårsgräset. Jag tror att jag känner igen henne från förra året.
Sakta passerar jag och hon ligger kvar, bara ett steg bort.
.
.


.



.


.


.


.


.


.


.

Jag tänder upp i min Huskvarna vedspisel nr 727 för första gången i år.

Inne i Stugan är det vinterrått och unket. Jag ställer upp dörren på vädring och laddar vedspiseln med nyspäntade torrstickor och tidningspapper. Sen sätter jag fyr på pappersremsor i draghålet nästan tio gånger innan draget genom pipan äntligen tar fart och jag kan närma tändstickan till min tändstapel. Trots så noggranna förberedelser ryker det ändå in en smula. Men snart sprakar det gott i köket, varefter jag upprepar proceduren i kakelugnen.


Jag har satt mig i kanoten med vårens första färd i sinnet. Renstad kanal genom kilometervassen väntar.

Några timmar senare har temperaturen gått upp en aning. Det börjar kännas lika varmt inne som ute. Då är jag på väg med paddeln i handen och ryggsäcken på ryggen ner över det tomma betet till kanalen.

En död dvärgnäbbmus i min hand, inte mer än några centimeter stor.

Jag vippar upp kanoten. En mink fräser iväg längs backen. Där under har den haft en skyddad plats sen i vintras. Jag finner färska skal av gräsandsägg och en död dvärgnäbbmus, illaluktande antagligen och därför ratad. En hel hög av doftande och långsträck utdragen och tunn spillning är ett säkert visitkort av mink.

Jag glider ljudlöst och sakta mellan vassarna. Framför mig simmar sothöns, svanar och änder iväg. Tofsviporna gnäller och vinglar över Renstadmaden och grågässen för som alltid ett "herrans liv".

Högt uppe i skyn, där en helhalo börjar framträda runt en alltmer grå sol, voltar de bruna kärrhökarnas hanar i sin vårliga luftcirkus. De mutar in sina revir genom att gnälligt spelflyga med rollar, dyk och stallningar för att skrämma könsfränder och imponera på åtråvärda honor.

En tät samling krickor virvlar runt

En fiskgjuse ryttlar över kanalmynningen, en kvardröjande salskrakhona flyr framför mig och en stor och tät flock krickor virvlar runt i ringande flykt, skogssnäppor blinkar, gluttsnäppor genar över himlen, rödbenorna spelar på ängen och enkelbeckasinerna skvätter upp kors och tvärs. Det är vår när den är som bäst och jag är mitt i den.

Från paddeln droppar vattnet och så låter även säsongens sist lekande åkergrodor och nu börjar även paddornas knirkande knarr höras i svämvattnet. Jag glider stilla framåt och in och ur mig själv, ser kopplingarna bakåt i tid. Det som sker nu skedde också tidigare och upplevelsen får ett drag av evighet.

Men likväl inte. Förändringar kommer och går. I år till exempel hör jag troligen betydligt färre rördrommar blåsa än förra året. På hela västra sidan av kanalen noterar jag inte någon. Sävsparvarna är kanske färre och hur är det med vattenrallarna? Skäggmesarna har däremot behållit sitt grepp och detta trodde jag aldrig, efter den järnvinter som varit.

Men det jag saknar mest i år är gråhakedopping. Jag minns 70-talet då gråhakedoppingarnas serenad efter islossningen var allmängods i Tåkern. Överallt fanns de, i varenda kanal och vassöppning. Idag ser jag ingen och hör inte ens någon trots att de kan räknas in på en kilometers avstånd. Med den arten verkar det gå stadigt utför i Tåkern. Varför undrar jag?

Sist måste jag förstås berätta att lövsångarna har anlänt. Jag hör ganska många av dem i strandskogen även om bruset från rödvingetrastar och björktrastar dränker det mesta. Under kanotfärden hör jag även årets första sävsångare och i Kvarnstugans trädgård lockar en svartvit flugsnappare. Våren stormar fram förstås - som alltid. Björkarna slår ut just dessa dagar och alen också och nere i det bruna vattnet närmar sig gäddnaten vattenytan där virvelbaggarna redan mutar in sina domäner.

Lite hann jag måla också idag.

torsdag 22 april 2010

22 april - Lunch på slottet

.
Så var det dags igen. Inte min tur förstås. Jag har ju redan mottagit denna förnämliga utmärkelse och därmed blir jag inbjuden varje år.
Skaran växer efterhand och nu undrar jag förstås vem det blir i år?
Nu
Nu ser jag verkligen fram emot den spirituella taffel det brukar bli fråga om. Mycken kulturell erfarenhet är nämligen samlad, representerande musik, litteratur, konst och teater.
.
Kanske får jag träffa vår nyutnämnda landshövding också. Det är inte troligt, hon är väl ännu under "utbildning" men det vore ju bonus förstås. Annars nöjer jag mig gott åt en stycken landshövding emeritus, kulturprisinstiftaren själv, Rolf Wirtén och en stycken tillförordnad landshövding, värden Magnus Holgersson.
...
Ja, jag är allt lyckligt lottad jag som får vara med på estraderna och dansa med elefanterna på kulturens såpvita tiljor.
Det är en slags lycka i varje fall.
.

22 april - Murkeltid

.
Stenmurkla.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

.
Det var igår.
Vi njuter av en murkelstuvning på kvällen Ulla och jag. Det är små primörer av högst ett hönsäggs storlek och de flesta mycket mindre än så, täta och tunga trots litenheten.
De är plockade av en god vän, Maggis, som verkligen har näsa för svamp. Hon äter dem inte själv, murklorna, men vet att vi gör det trots eventuella varningar. Alltså kommer hon med en påse till oss, några liter.
Mmm, vilken njutning. Koncentrerad vår! Väl förvällda och sen ordentligt kryddade och gräddstuvade.
.
Men nu till en helt annan sak.
.
.
Så här kanske det kan ha sett ut, det som Lasse upplevde.

- Hör du Gunnar, sa grannen Lasse, också igår. Jag såg åtta stora mörka fåglar mitt på dan idag, som steg rakt upp i en blå molnglänta. De var jättestora och de försvann bara rakt upp genom och över regnmolnen tills jag inte kunde se dem längre.
Vad kan det ha varit för nåt?
.
- Som du beskriver det låter det faktiskt som att det kan ha varit fråga om örnar, ett litet sällskap. Örnar är såna fåglar som verkligen kan stiga rakt upp genom molnen och bara försvinna som små prickar, svarar jag. Just nu är också rätt tid för örnsträck.
Men man vet ju aldrig, fortsätter jag.
.
- Ja du, där missade du nåt! säger Lasse.
.

*
.
Idag ligger trindsnön som föll igår kvar i små drivor och högar. Det är så kallt i skuggan runt hushörnet att jag längtar efter handskar. Men mitt i snön på gräsmattan blommar luktviolerna.

.

onsdag 21 april 2010

21 april - Kulen april

.
En ormvråk spanar efter våren. (Men det är förstås bara nåt som man säger- typiskt mänskligt).
.
Dagen idag är en grå och kylig dag. Jag åker ner till Stugan för att hämta hem några färdiga oljemålningar och termometern visar endast knappt över noll grader och snön hänger i luften.
.
Bankängen och Renstad mad är ännu vattentäkta. Där simmar skedänder, krickor, gräsänder och ett par gravänder. Även stränderna vid Väversunda och Holmen är översvämmade.
Enkelbeckasinerna sitter bland tuvorna och tickar. Tranorna flyger nu ensamma. Det betyder att ruvningen har kommit igång. Kärrhökarna seglar över vassarna, tofsviporna voltar och skriker och de unga, icke häckande, grågässen ligger här och där på sådd och stubb och vegeterar makligt.
.
*
.
Detta är alltså en dag då man gärna går inomhus. Jag plockar och städar. Det kommer en stor grupp besökare i eftermiddag, 35 aktiva seniorer från Linköping så jag måste skapa ljus och plats och hänga upp lite snyggt.
Det känns något segt. Jag har en förkylning på gång.

.

måndag 19 april 2010

19 april - Omslag

.
Akvarellstudie av brandkronad kungsfågel. (Bilden är klickbar för större storlek)
.
Just nu idkar jag lite "torrmåleri", det vill säga beställt ateljéarbete. Jag har precis avslutat den här studien i akvarellteknik av fågeln brandkronad kungsfågel.
Det är en art som jag upplevde på Omberg i somras, trots att den är en ovanlig besökare. Den satt och sjöng i branterna mellan Stocklycke och Strand, oftast mycket väl dold i den djupa grönskan. Lätet var så högt att jag endast med möda kunde uppfatta det och då först på nära håll.
.
Bilden ska bli till ett omslag för tidskriften Vingspegeln, som är östgötaornitologernas husorgan.
Jag tror att det börjar närma sig dead-line för intag nämligen och målningen i sig kan dessutom passa bra att rama in och göra klar till Konstrundan som närmar sig oroväckande snabbt.
.

söndag 18 april 2010

18 april - En veddös

.
Hanna och Naemi vid tidernas vackraste veddös.
Det är björkved mest men några varv med asp blänker mot toppen och lite rödare al är instucket här och var.
Överst ligger en plåthatt som täcker mot regn och ungefär mitt i finns ett varv med färska grangrenar för att låsa konstverket från att rasa.
.
- Det finns inget som rör sig så mycket som ved som torkar, säger ägaren.

Hanna och Naemi följer med ner till skogen, där vi gratulerar en god vän.
Han har en mycket vacker ved-dös som bjuder välkommen innanför grindstolparna men han vill själv inte vara med på bilden.
Det blir kaffe och tårta i stugan.
.
På hemvägen ser jag årets första stenskvätta. Hukande benlös ligger den platt på en sten i solen för att komma undan den snåla vinden.

Nu är det kväll och grå moln vandrar snabbt över himlen. Inget märkligt eller deppigt med det - moln är ju faktiskt ofta rätt grå även utan aska. Bakom molnen blänker nymånen endast något dygn gammal och Venus är ett som ett skarpt nålstick i en grå filt. Det kommer att gå ner under noll också i natt.

fredag 16 april 2010

16 april - Molnet är här!

.
Tro för all del inte att himlen är oskyldigt blå ....

Nej!, nu har vi en ny fara hängande över oss. Det är dags för MOLNET att inta scenen.
.
Rubrikerna på kvällspressens löpsedlar berättar braskande om:
" Så klarar du dig från Molnet"
"Molnet är här"
"Så här länge får vi dras med Molnet"
.
Vårt behov av personifierat hot och förestående katastrof kläs i ny skrud.
Vulkanen Eyjafjallajökul på Island skickar ondsint ut askmoln som sprider sig över Västeuropa på tiotusentals meters höjd.
.
Allt flyg har redan ställts in, "askan är giftig av svavel och fluor, himlen är full av mikroskopiskt glas, temperaturen kan falla, sommaren kan slå fel, varning utfärdas för astmatiker att vistas ute ...".
Det är ingen ände på eländet! Alltid är det något att bekymra sig över som står på tur. Vår primitiva "längtan" efter hot måste kanaliseras och media är förstås snara att inse möjligheten att tjäna pengar på karusellen. Men helst en sak i sänder förstås.
.

Bruno är också här, eller rättare sagt, han var här igår, med en hornuggla. Den hade påträffats i en trädgård i samhället och han undrade vad det var för uggla.
.
- Kanske är det den hornuggla som jag hade besök av i vintras, svarar jag. Den som en kväll satt på min ateljéskylt.
.
De har haft det svårt i år, hornugglorna, med den djupa snön. Lite överallt har man sett dem inne i samhällen, där de troligen har haft det lite lättare att överleva svälten.

Den här ugglan klarade sig nästan hela vägen men ändå inte riktigt, tyvärr. Men det är inte Molnets fel. Ugglan luktar redan surt. Den kom undan. Den hann dö i tid.

torsdag 15 april 2010

15 april - Folke Dahlberg

.
Vi har mycket gemensamt Folke Dahlberg och jag - med all den ödmjukhet jag äger i beaktande, menar jag.
Han var också en skildrare i ord och bild av en bygd, nordvästra Vättern, med en tålmodighet att hålla fast vid sitt landskap och sin gärning.
.
Sen finns det naturligtvis oändligt mycket som skiljer. Så är det ju.
.
Idag besökte orföranden i Folke Dahlberg Sällskapet, Jonas Modig, Rotary i Ödeshög och berättade om poeten, tecknaren och melankolisten från andra sidan sjön, vars liv slutade i en tragisk drunkningsolycka 1966.
.
Nu har jag beslutat mig för att äntligen gå med i det där sällskapet. Det har varit på gång länge och nu är det faktiskt dags!

.

15 april - Inte gräs

.
Dvärgvårlöken breder ut en saftgrön matta strax efter vinterns snö på kyrkogårdsmuren vid Ödeshögs kyrka.

- De´ ä´ vackert och saftigt gräs de´där, säger Urban som passerar på sin morgonpromenad. Jag såg´et när jag gick förbi förut.

- Det är inte gräs, "mästrar" jag. Det är dvärgvårlök. Men vackert grönt och tätt är det.
Det grönskar som bäst just nu och snart blir det för torrt här och då torkar allt bort.

Jag står med kameran vid kyrkogårdsmuren och fotograferar lite torrmarksväxter. Det väcker förstås visst intresse. Vad finns där att ta bilder på?

- Här ser du förresten en annan liten "höjdare", undervisar jag och pekar på en centimeterlåg liten grön planta. Den heter råttsvans och kommer att börja blomma snart nog. Sen har du sminkrot som börjar komma upp och här nagelört, veronikor och lostor och ännu mycket mera. Kyrkogårdsmurar kan vara botaniska oaser.


Råttsvansen sticker upp sin lilla illgröna bladrosett tidigt efter snösmältningen.
.
- Hm...du skrev aldrig nå´t om älgen förresten, avbryter Urban. Den som Barbro hitta´på Omberg för ett par veckor sedan. Inget har du skrivet i bloggen.
.
- Nää, svarar jag, det blev aldrig av och inte gjorde jag nå´t åt´et heller.
.
- Näe, den gick väl inte att koka soppa på precis, säger Urban.
.
- Men okej, jag går väl upp till ateljén nu då, säger jag, och skriver om´et i min dagbok.
.
- Det är bra de, säger Urban och går vidare. Nu går jag hem o läser.
.

onsdag 14 april 2010

14 april - Vårbruk

Vårbruket är i gång på östgötaslätten och skrattmåsarna är förstås med på noterna.

På väg ner till Stugan för lite oljemåleri för första gången i vår noterar jag att vårbruket har startat på östgötaslätten. Dubbelmontage med vältning, harvning, gödning och sådd pågår överallt.
Jag kör ner på sommardäck. Jag bytte hos Robin i Ryket i går kväll. Det känns så mjukt och tyst. Det ligger lite vårkänslor även i sånt.

Ännu rastar grupper av sångsvanar på rapsfälten och ännu ligger lite snö kvar i mossens skuggiga lägen men visst, nu är våren stark.
Vid Holmen, innanför vallen, finns en blå sjö. Det vore väl lika gott att den fick bli kvar där, tycker jag. Jorden har sjunkit så pass av all beredning sedan några årtionden tillbaka att Tåkern numera ser området som sitt. Varför kämpa emot? Och jag är gammal nog att minnas den fina våtmark som fanns här innan torrläggningen.

Jag har med mig ett gäng dukar påbörjade förra året. De har hängt uppe ett tag i ateljén och "mognat till". Nu hoppas jag att jag har hittat känslan att gå vidare med smärre justeringar och bättringar. Det gamla ska bli som nytt!
Jag hänger upp dem samlat på läsidan av huset där spikar finns inslagna i faluväggen och sätter mig i brassestolen i solen och funderar ytterligare någon timme innan jag känner att jag vågar. Förresten tar jag några smärre vändor i närområdet också innan jag kommer till skott.
Det är min längtan efter snokar som frestar mig och splittrar fokus.

Jag finner dem vid Kvarnstugans jordkällare. I värmen där, och nära övervintringen, ligger några nystan av nymornade snokar.
Under klotgrillen som ligger kvar i slänten efter förra sommarens grillfest är det varmt och gott. Där finner jag några snokar ytterligare.

Allt känns igen och det är så skönt.

tisdag 13 april 2010

13 april - Hemma hos Lars

..
Gården Frösäng
.
Vi är bjudna på kaffe hemma hos Lars i Frösäng, Christer och jag. Det är tänkt att vi ska sitta på verandan, smälla i oss varsin hembakad semla (bakade av Iréne i Omkultur, rester från gårdagens årsmöte i min ateljé) och lyssna till trädlärkan men då vi anländer är trädlärkan tyst, solen i moln och luften tämligen bitig, så vi går inomhus istället.

Vi har mycket att samtala om där vid köksbordet. Det handlar om motsättningar mellan naturvård, politik och odalskt självbestämmande, Linnélärjungen Wallbergs Klosterorlunda, bocktörne, större vattensalamander och trädlärkans sångart.

Så snart solen värmer igen går vi ut på gårdsbacken, vandrar runt på tomten, lyssnar, spejar och diskuterar - det mesta.

Men trädlärkan förblir moltyst. Sädesärlan som kvittrar från logtaket och gröngölingens rop från skogen vid Stubben tröstar dock en smula.

Lars funderar vid staketet.

.

12 april - Blommande Omberg

.
Frosten ligger kvar i skuggorna, solen glittrar i alla små smältvattensdroppar, bäckarna skvätter och porlar, citronfjärilarna börjar sin dans och jag vandrar från Örnslid ner mellan Älvarums jätteekar, in genom Granurskogen och tillbaka upp längs Storpissan. Det blir ingen lång promenad i distans, endast i upplevelse.
Hjärtat bultar av vårglädje. Min finaste tid på året har just börjat, våren mellan mitten av april fram till mitten av juni.

Jag kryper, ligger på mage, och vänder min näsa mot backen. 500 meter på två timmar.
Det blir mest en resa bland vårblomster i närbild.
.
Blåsippor förstås, solbackarna börjar lysa i ultramarin. Just den här individen är nog den blåaste som jag någonsin sett
.
.
.
.
.
.
.
...
Även vitsipporna är på gång. Men ännu ingen heltäckningsmatta.
.
.
.
.
.
.
.
.
...
Hästhovarna börjar gå mot mognad på långa skaft.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
Tibasten blommar på bar kvist och doftar blomsterbutik.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
Lungörten är en vårprimör - tvåfärgad och lätt förbigången i blåsippsmattan.
.
.
.
.
.
.
.
.
...
Ramslöken, saftgrön och smaklig, bildar mattor över dolda källdrag.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Smånunneörten är en riktig doldis. Den blommar tidigt och försvinner snart spårlöst.
..
.
.
.
.
.
.
.
Skogsbingeln är en riktig karaktärsväxt i Ombergs lövlundar. Sommartid bildar den en grön matta. Men blommar gör den mera diskret.
.
....

måndag 12 april 2010

12 april - Majbagge

.


.
.
.
.
.
.
.
..


Asfaltvägen upp mot Omberg alldeles nedanför Turisthotellet är fläckad. Det ser ut som små oljeplumpar i storlek av en femkrona ungefär. Men vem mer än jag tänker på sånt? Fast det beror på att jag vet vad det är.
Strax ser jag det levande beviset: en äggstinn hona av majbagge som tvärar över vägen mot den sandiga och varma dikesrenen. Ännu är det tidigt på året men om några dagar, om det solvarma vädret står sig, kommer vägen att vara full av dem. Många går till spillo under bildäcken. Alla bilister är inte lika observanta.




.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Majbaggen är en stor och irisglänsande svart och vacker skalbagge. Den kommer att para sig nu och sen lägga sina tiotusentals små ägg i sanden, där de kläcks till små benade minilarver (trianguliner) som kravlar upp i blommor för att vänta på ett lämpligt vildbi att lifta med. Larverna håller sig fast i biets håriga ben, följer med till yngelröret där de sen lever av pollen, honung och eventuellt också av själva bilarverna.

Skall denna komplicerade kedja fungera hela vägen krävs en väldig överproduktion av ägg från majbaggehonan. Därav kommer att hennes bakkropp är abnormt uppsvullen, täckvingarna skyddar bara de första segmenten men å andra sidan kan hon vid hot utsöndra en gulaktig och giftig vätska vid knälederna för att skydda sig. Den hjälper ju emellertid inte mot bilar förstås.

I många fall, som här på Ombergs södra sluttning idag, bryts alltså kedjan redan i sitt första led av ovarsam trafik, och jag skulle önska mera kunskap och hänsyn även mot ett så ringa liv som en skalbagge.
Men kanske är detta för mycket att önska.
..

söndag 11 april 2010

11 april - En bok nära mig

.
. - Min far hade ett förstoringsglas på sitt arbetsbord hemma i Mjölby. Varje vår, innan den riktigt var där, hämtade jag det där förstoringsglaset, gick ut på balkongen med en bit kartong eller en träbit i min hand och brände in mitt namn, en figur eller signatur med vårvintersolens hopsamlade kraft.
Om jag blundar kan jag ännu känna den brända doften av koncentrerad vårsol.

Handlingen var viktigt för mig. Jag ville med absolut visshet få bekräftat att allt hade startat på nytt, att solen hade rest sig tillräckligt över horisonten för att orka med uppgiften.
Brännglaset blev en symbol för något stort och viktigt -
.
.
Nu har jag läst "Dagar som brännglas" skriven av min kamrat sen länge, Göran Bergengren.

Jag har tagit tid på mig. Inte slarvat med en enda rad eller för den delen något enstaka ord heller. Det bör man inte göra, ty Görans text är full av metaforer och nyskapade uttryck, att smaka på länge, svälja omsorgsfullt och spara för fattigare dagar.
.
Dagar som brännglas - av Göran Bergengren med omslag av Lars Lerin och utgiven på Carlssons förlag 2010.
.
Med brännglasets fokus på historier och upplevelser, kompletterat med anmärkningsvärt noggrann research (fast jag är förstås inte förvånad; jag känner författarens ordningsinne) och därtill invävda rapsodiska fragment från resor till andra länder och platser, berättar Göran om torpstället vid Hagsberg - Fridastugan. Det blir en resa i tiden, fylld av pusselbitar, " ... ett kalejdoskop ..." från förr till nu, som vävs till en berättelse, en syntes, om förändring - eller "avgångar" som Göran uttrycker det.

Allt andas saknad och vemod men likväl parad med livsglädje och nyfikenhet samt förvåning över att livet alltid ändå fortsätter - på något sätt, även om annorlunda.

. Det är märkligt, och detta är förstås väldigt personligt, hur lite man ändå vet även om en mycket god vän. Hur mycket ryms inte i ett människoliv.
Jag brukar lite lättsamt säga att varje människas öde kan vara värt en roman - bara den är väl skriven.

En del av det Göran återminner, är jag i viss mån delaktig i, (personen Gunnar), men sammantaget förvånas jag över hur oerhört perifert trots allt.

Men precis så är det; ett människoliv är så oändligt rikt att en annan människas livssfär, även en mycket god väns eller närstående, faktiskt endast snuddar vid den personliga cirkelbågens integritet.
.

10 april - Trandansen

.
Klockan 8 på morgonen går bussen iväg mot Hornborgasjön. Naturskyddsföreningens resa till tranorna börjar med en fanfar ur en hemmagjord "trumpet" - ett artificiellt tranrop.
Lars Frölich och jag tar hand om informationen och vi utlovar att inget övrigt värt att veta om tranor kommer att utelämnas. Jag tror och känner av vi med råge uppnår den effekten. Vi resans slut staplar deltagarna ut till synes välgödda och nöjda.
.
Det utlovade vårvackra vädret uteblir nästan helt under dagen. Lite sol får vi på oss just då vi kliver ur bussen vid Bjurums kyrka men det är mösskallt och snart grånar himlen åter under fuktigt tunga och kyliga dimstratusmoln.
.
Vi sätter oss på den lutande dikesrenen och njuter av vår matsäck. Vägen bakom oss är fullständigt kokande av bilar och bussar med tusentals transkådare från alla hörn av Sverige och Europa. Vi 50 personer från Ombergsbygden försvinner i mängden av tubbärare, systemkameror, toppluvor, vandringskängor, främmande språk och ryggsäckar.
.
Framför oss ligger Hornborgasjöns södra spets som emellertid nästan helt döljs av alla de tusentals tranorna som står packade som i en vingstäckad ankdamm.
Detta är ett skådespel. Ett massmedialt och uppseendeväckande jippo utan motsvarighet i fågellandet Sverige.
.
Det är så här en del av naturfokus kan se ut idag; i en dukad värld av snygga TV-filmer och manipulerade upplevelser förstår inte alla vad det egentligen handlar om. Man blir imponerad - låt gå för det, men hela föreställningen är regisserad, tillrättalagd och ur naturvårdsaspekt i grunden egentligen oönskad.
.
Jag hoppas, men tvivlar en del på, att vad jag ser här ändå kan leda till vidgade vyer och fördjupat intresse, en förståelse för att surrealismen och konstgjordheten vid "Trandansen" är mindre intressant än verklighetens natur. Jag kanske inte ska gå längre än så här i min blogg, men nog känner jag, mitt i den mäktiga upplevelsen, någon tragik över att uppleva tranan som fågel på det här sättet.
Dessa skygga vildmarksfåglar blir här omgjorda till "tamankor", orädda och packade som sardiner på en gräsplätt stor som ett par fotbollsplaner, reducerade till inmatade turist- och publik-magneter.
Ja, ja. Detta är förstås mina privata åsikter. Jag kanske ibland har en alltför romantisk syn på det här med natur. För tranan själv kvittar det kanske lika. Och nog upplever den arten en fullkomlig populationsexplosion delvis säkert som följd av alla mänsklig hjälp.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Mindre sångsvan mellan två "vanliga sångsvanar"
.
Bland alla tusen tranor, där skärmytslingar, födosök, något lite dans men desto mera ljud
förekommer, finns hundratals sångsvanar. De är än mera orädda och går nästan alldeles intill avspärrningarna.
Precis nedanför själva "Trandanshuset" upptäcker jag också en mindre sångsvan. Den går ensam bland de större - undanskuffad och vilsen och förvånande nog inte ens uppmärksammad av de guider som står på plats för att visa vägen in i fågelkunskapen.
.
På några stora björkstubbar vid parkeringsplatsen lapar myrorna värme i tjocka lager. Mitt i all tranhets drar detta fenomen till sig mättade transkådares nya nyfikenhet och upphetsning.
.
Så lämnar vi tranorna och skådarna, tar oss med bussen upp längs den östra sidan av sjön, till Fågeludden och Hornborgasjöns Naturum.
Gråhakedopping, havsörn och pilgrimsfalk noterar några av oss och årets första storspov upptäcks där av Ulla.
.
Vår resa avslutas sedan med besök i naturkonstnären Göran Löfwings fantastiska ateljé- och restaurang-projekt varefter vi åker till Cesarstugan för att äta mat eftersom det var fullbokat hos familjen Löfwing.
Överallt lika mycket folk!
.
Men landskapet "hörrni"!
Falbygden med omnejd är väl något av det vackraste som finns att uppleva. Stenmurarna, kulligheten, vattendragen, megalitgravarna, enebackarna, småbrutenheten, vasstaken, platåbergen och människornas "enkelhet" och självklara humor. Man skulle allt kunna bli lite avundsjuk som östgöte om man nu vore lagd åt det hållet.
.

fredag 9 april 2010

9 april - Tid för paddor


Jag stannar och fotograferar en paddhane (notera de biffiga underarmarna som skall krama rommen ur en lekvillig hona), som sitter på vägrenen bländad av bilens strålkastare; en av många hundra.

Mängder av paddor, vandrande på bred front ner till vätar och kärlek, möter mig i natten då jag kör genom skogen över allmänningen.

Jag tror att jag lyckas undvika att mosa en endaste en tack vare att jag dels är medveten om förekomsten och dels kör så sakta och försiktigt. Jag tar mig "tid för paddor".

.Alla bilister jag möter eller som kör om mig i hög fart på "Tranåsvägen" förstår inte problematiken eller kanske inte ens bryr sig. Vägbanan är fylld av kadaver.
.
Jag stannar vid vägrenen och tar ett foto med min mobiltelefon i ljuset från bilen. Paddan sitter som förstenad, bländad och fixerad. Däri ligger problemet. Den saknar insikt om faran och reagerar genom att fastna i sin rörelse varefter den riskerar att bli ett lätt offer för obekymrade bilisters framfart. Samma visa varje vår och jag lider av förödelsen.
Här finns ett systemfel!

Numera, när man bygger nya vägar, tar man ofta hänsyn till groddjurens vandringar och underlättar genom att göra passager under vägbanan. Men ännu mycket mera borde göras. Problemet är stort och kostnaderna för retroaktiva åtgärder skrämmer tyvärr säkert till fortsatt "blindhet" - och snart börjar bekymret om igen - denna gång med alla snokar på väg till vattnet. Vägen från min Stuga bort till Väversunda vid Tåkerns södra strand blir en slaktplats.
Och jag blir så ledsen!

.

torsdag 8 april 2010

8 april - Stora akvareller

.
"Under Ombergs storbokar".
.
En av de stora akvareller som är på gång.
(100 x 112 cm).
Som jag tidigare har uttryckt det: "Jag har storverk på gång"
Målningen är klickbar och inom kort är den förhoppningsvis också färdig.
Bruntonen i bilden får du tänka bort. Den beror på det raskiga fotograferingsljus i ateljén.
.
Ja, nu är det en månad kvar tills allt måste vara klart till konstrundan 2010.
Jag har mängder med verk på gång. Det är alltid med spänning jag själv undrar över hur många som kommer att bli klara i tid.
Jag jobbar intensivt och koncentrerat. Inspiration har jag så det räcker - tiden är den begränsande faktorn.
.