tisdag 19 januari 2010

19 januari - Mänsklig ondska


Jag hade svårt att somna igår. Till slut gick jag in till gästrummet, låg och vred mig i sängen och svettades i flera timmar.
Det är ju i och för sig inte mycket att klaga över; en natt med dålig sömn, vad är väl det, slätt intet jämfört med det som rapporteras från världen utanför och som kommer rakt in i vardagsrummet och visar närheten till katastrofer eller mänsklig ondska. Allt blir så påträngande uppenbart och pinande när det når ända in i min egen ombonade vardagsverklighet, men därav mina insomningsproblem.

Först hela eländet som händer på Haiti; så frustrerande mardrömslikt att vidden av det så här på långt geografiskt avstånd bara kan anas i promille av sin omfattning.
Men där finns ju ändå grader av nöd blandat med mänsklig värme och orsaken är i grunden "naturlig". Förhoppningsvis kan denna naturkatastrof också leda fram till en ny, positiv utveckling på sikt.
Och vi, i den trygga delen av världen, får då också chansen att lätta lite på vår egen välfärd och vårt samvete genom att på ett enkelt sätt kunna "hjälpa till" med stöd i form av pengar på en blankett eller genom en telefonsignal.

På så sätt kändes det mycket värre, om man nu har behov av att gradera, att igår kväll se den tredje delen av den franska dokumentärserien "Världens undergång" om Andra världskriget, även om detta var historia och allt skedde innan jag själv var född.
Den fruktansvärda ondska som nazisterna och deras allierade visade motståndsmän, slaver, zigenare och framför allt judar är obeskrivlig.
Jag har naturligtvis sett detta i dokumentärfilmer förut, men de unika och tidigare ej visade filmer, som nu presenteras, visar den stora ondskan och omänskligheten i ett alldeles nytt ljus med välskrivet manus, närbilder, färg och ljud. Allt blir helt levande och närvarande - igen!

Människor som springer för sitt liv. Rakt ner i det stora diket vid Babij Jar i Ukraina. Tusentals åldringar, män, kvinnor och barn som rusar förbi kameran rakt ner i döden. Förtvivlade blickar, oförmågan att fatta vidden av grymhet.
Nakna kroppar trängs i köer, barnen gråter. På kanten däruppe den mörka massan av mördare. Kölden, förnedringen och den sanslösa skräcken. Smattret av kulor som närmar sig, dödsångesten som kramar hjärtat, smärtan, plågan.
Den kallblodiga avrättningen av trettiotusen människor i en enorm grusgrop; omänsklig mänsklighet i form av helvetesdjup, organiserad ondska.

Jag frågar mig spontant och oförtänkt; kan detta hända idag. Och svaret är givet i samma stund. Det händer åter och åter igen: i Ruanda, forna Jugoslavien, Kambodja. Att tro att människan i grunden skulle ha förändrats är naiv. Det händer hela tiden och skulle kunna hända även nära mig. Ingen är undantagen. Vad är människan.

*

Vid ateljén på morgonen idag kämpar ett blåmespar med ett par talgoxar om utrymmet i trädgården. Tre holkar är förutsättningen. Sången och kampen om reviret som ska etableras och försvaras är intensiv men jag ser ingen ondska. Människan är unik. Att jämföra oss med djur vore tyvärr ofta en skymf mot dem.
Är det tillkortakommandet i vår intelligens som är orsaken? Jag vet inte. Inte mer än att människan i sina värsta stunder skrämmer mig och gör mig så bottenlöst förtvivlad. Finns det verkligen hopp?
Denna artikel i något redigerad form och bearbetad illustration gick iväg till Östgöta Correspondenten för helsida på tidningens Kultursida.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar