torsdag 30 december 2010

30 december - Nej till vargjakt i Sverige

.
Gipsavtryck av vargspår.
Höger framfot gjort av
den svenska vargstammens Eva,
som sedemera dödades i en
bilolycka men innan dess hann bli
"urmoder" till många av ättlingar.

(Insamlat av E. Isakson
vid Nyskoga i Värmland
den 21 maj 1983 på en fuktig grusväg).
.
.
.
.
Jag har i min ägo ett gipsavtryck från en varg. Det är ett kärt minne från 1983.
Då när Sveriges första "nya" vargar påträffades i Värmland reste min vän, reportern Christer Elderud och jag till Nyskoga för att på plats göra ett reportage för tidningen Corren.
Vi fick ett par härliga dygn en begynnande vinter i ett skogigt landskap på gränsen till Norge tillsammans med människor och stämningar just det året när landet åter berikades med detta
fantastiska djur
.
Vi fick följa med Naturvårdsverkets dåvarande vargspårare Erik Isakson på plats i markerna, spårade mil efter mil på nattsnöiga grusvägar, besökte gläntor och sjökanter där varg nyligen hade setts och fick träffa människor med åsikter om företeelsen och framtiden.
Vargarna själva, ytterst få, kanske bara en handfull idivider den där första tiden, höll sig emellertid undan.

Mycket har hänt sedan dess.
Efter en trög start har ändå till sist vargen någorlunda återtagit en rättmätig plats i vårt land. Och jag tycker att det är alldeles självklart att vargen ska ha en tryggad plats här hos oss.
Sverige är ett glest befolkat land och om inte vi i trygga och rika Sverige skulle ha råd att bereda utrymme för detta högtstående och vackra rovdjur vore det en skandal och ett totalt misslyckande. Vi skulle skämma ut oss i Naturvärlden och tappa vår trovärdiga röst som aktiva i miljöärenden runt om i världen.

Vi är tyvärr nästan där nu. Igen. EU undrar med rätta hur vi återigen kan tillåta en licensjakt på varg 2011 med en så låg population som strax över 200 djur totalt, och vill ha svar. Jag skäms. Igen!

Vill du, liksom jag, säga nej till vargjaktseländet så använd följande länk och protestera. Och sprid också meddelandet till dina vänner och bekanta. Det är viktigt!
Inom en månad drar man igång den skymffulla slakten.
.
.

onsdag 29 december 2010

29 december - Besök från Vadstena

.
Råkor från Vadstena
.
Självklart är det just på Vadstenavägen i Ödeshög som jag hittar dem, råkorna. I en av trädgårdarna längst ut från samhällets centrum ligger talg i ett mjölkpaket utställt för fåglar och där huserar en stor flock.
På lyktstolpar, i björkkronorna och på taken runt omkring räknar jag in ett trettiotal. Jag skulle tro att det är fåglar från den population som finns i Vadstena som har gjort ett nedslag hos oss. Hunger och utsatthet driver dem till lokala migrationsrörelser. De brukar aldrig bli särskilt länge här hos oss. Troligen försvinner de vidare iväg innan vintern är över. Allt beror förstås på människors välvilja. Kråkfåglar är ju aldrig särskilt väl sedda vid foderborden.
Men jag tycker att råkorna är väldigt vackra - speciellt mot vit snö.
.
Egendomligt nog finns inga häckande råkor i Ödeshögs kommun. Finge de vara helt ifred, vore det säkert bara en tidsfråga. De stora träden finns, jordgruksbygden är vid och rik och närheten till människor är ju ganska självklar.
Jag hoppas faktiskt att jag ska få uppleva detta..
.

måndag 27 december 2010

27 december - Mellandag

.

Jag är på kort besök i ateljén.
Jag vattnar blommor.
Jag betalar räkningar på datorn - av mycket högre nivå än beräknat.
Jag kikar ut genom fönstren på den oerhört lätta Vättersnö som långsamt singlar ner genom luften som är stilla idag.
Och tar ett kort på bilarna på parkeringsplatsen genom fönstret på baksidan.
Snötäcket är, fastän packat, minst en halv meter.
Jag retar mig lite på dessa två bilar som tar upp onödig yta och blockerar snöröjning hela vintern igenom på vår gemensamma parkeringsplats.

Jag skriver om allt detta i min blog; till vilken glädje och nytta kan man ju undra.
Sen tar jag på mig kläderna igen och åker hem till en kopp kaffe som kommer att stå dukad kl kvart i elva efter överenskommelse.

En typisk mellandag.

.

torsdag 23 december 2010

onsdag 22 december 2010

22 december - Utsatthet

.
Kattuggla
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
Maria på kontoret ringer från Tvätten.
"Vad ska vi göra, vi ringer till Gebbe. Det ligger en kattuggla avsvimmad här utanför i snön. Den flög nyss på fönstret med en duns", säger hon.
Så får jag reda på det mesta i fågelväg här i byn.
Jag lastar en kartong i bilen och tar mig dit. Vi pulsar fram genom snön till baksidan av huset. Maria visar vägen.
"Här, runt hörnet ligger den", pekar hon.
Kattugglan har piggnat till. När den ser oss rister den bort snöflingorna från ansiktet, öppnar det ena ögat något och lyfter elegant från sitt snöhål. Den flyger iväg, bort från oss, över hustaket med benen dinglande.
"Vad ville den?" undrar Maria."Varför försökte den flyga in genom fönstret?"
"De är utsatta nu ugglorna", svarar jag. "Under det tjocka snötäcket lever smågnagarna ett gott liv skyddade från ugglor och annat hotfullt.
Ugglorna får svälta och kattugglan är en art som gärna söker sig inomhus in i lador och uthus. Kanske trodde den på denna möjlighet. Eller så såg den en rörelse innanför glaset och trodde på mat".
.

22 december - Vintersolstånd

.
Jag somnar om och Ulla ropar från duschen. " Är du vaken Gunnar"?
Tänk om man fick ligga kvar en timme till idag.
Skönt i alla fall att man slipper skotta snö. Den första morgonen på länge utan detta sisyfosgissel, tänker jag.

Gröten puttrar, tekokaren fräser och jag går ut efter tidningen. Den kan jag ägna några extra minuter idag.

En decimeter nysnö har lagt sig över uppfarten. Det blir till att snabbläddra genom bladet även idag alltså.
Helen är redan ute och gör sitt.
Snön är lätt. Den är som ängladun.
"Tänk att vi bara är i början av vintern", kvittrar hon hurtigt. "Till julafton kommer mer, har jag förstått, men med den här nya snösläden är det så enkelt att vi tog lite extra igår längs staketet vid postlådan, Fredrik och jag".

Jag suckar uppgivet.

*
Idag är det vintersolstånd. Och redan nu har det hänt. Jordens norra halvklot lutar alltmer in mot solen igen. Det var visst i natt, ungefär vid ett-tiden som läget passerades och i morgon är det teoretiskt sett en aning ljusare än idag. Sånt är skönt att veta mitt i snöskottningen.

*

Jag tog en retur ner över slätten igår igen. Jag ville se om den döda haren jag arrangerade dagen innan hade dragit någon rovfågel.
Men haren var översnöad och osynlig.
Däremot fann jag en hoper korpar, kråkor och en fjällvråk vid Disevidsåns kant. De kalasade på ett dött rådjur.
Och på mossen vid en hästgård satt ytterligare ett trettiotal korpar i ren flock i björkarna tillsammans med en ormvråk. Där inne fanns säkert ännu ett kadaver.

Då jag stannade för att dokumentera med kameran lyfte alla korparna. De är så varska, trots att avståndet var gott och väl över hundra meter.
Trettio korpar på skymningshimlen över en grådisig Ombergsrand var en liten påminnelse om de enorma korpflockar man kunde se på 70-talet vid kommunernas soptippar.
Rekordet jag noterade var över trehundra individer vid Mjölby och nästan lika många vid Ödeshögs soptipp.
Idag är detta historia och korparna får förlita sig på älgräntor, trafikoffer och vintersvälta rådjur.
.

tisdag 21 december 2010

21 december - Månförmörkelse

.
... passerar utan notis - morgonen är för ljus och himlen skyad.

måndag 20 december 2010

20 december - Timmen är blå

..Redan klockan 3 på eftermiddagen börjar dagern skumna. Klockan halv 4 är timmen blå.

Jag åker en vintersväng över slätten, mellan snödrivor höga som hus och där grusvägens vägkant får gissas eftersom de orangeröda käpparna delvis är bortplogade. Lätt men tät kallsnö dalar ner över bygden. Flingorna gnistrar i billjuset. Centimeter fylls på centimeter. Allt bäddas in i det blåa diset och suddas bort.

På vägen utanför Stugan ligger en nydöd fälthare överkörd. Blankspår ner mot diket och grästorvor skvallrar om överraskningen. Haren ligger redan under ett fjunlätt snötäcke men är ännu varm. Jag lägger den i bagageluckan och stannar vid vägkanten längre fram, pulsar ut över det gömda diket och lägger kadavret på ett brunnslock, som jag sopar rent med handen. Kanske kan djuret bli till en sista gnutta överlevnad; för en örn, en ormvråk eller åtminstone en korp.


20 december - Nobeldiplomen

.
Nu har jag fått klartecken från Nobelstiftelsen att visa de tre nobeldiplomen som jag gjorde åt årets tre nobelpristagere i kemi.
.
.
Uppdraget från Kungliga Vetenskapsakademien och Nobelstiftelsen var, att jag skulle visa mitt måleri och konstnärsskap. Det var genom detta redan kända skapande jag hade blivit utvald. Alltså var det från början "bestämt" att jag skulle göra något med Natur/Landskap.
.
Mina tre verk är akvareller, där temat varit Ombergs bokskog; en hyllning till mitt landskap och en kombination av gammalt och ungt - gamla träd och vårgrönska.
Idén att visa motiv från min hembygd kändes självklar från första början. Att välja Omberg kändes också alldeles naturligt.
Just valet av gamla bokar centralt i motiven uppenbarades för mig ganska sent i processen då två av pristagarna visade sig vara från Japan - ett land, en kultur, som är känd för att vörda "det gamla".
..
Det finns en kronologisk ordning i serien och jag visar dem här nedan i just den ordningen.
.
Kalligrafen Annika Rücker har skapat textsidan och bokbindaren Ingemar Dackéus har gjort inbindningen i rött läder med guldtryck. Alla foton är tagna av Lovisa Engblom.diplet är sedan vackert inbundet av bokbindare Ingemar
.
Akira Suzuki
.



.

Ei-ichi Negishi








Richard F. Heck

..
.
.
.
.
.
.
.
.
..
Klicka på "Nobelmedaljen" i högra spalten för att ta del av hela historien.
.

fredag 17 december 2010

17 december - Kärlek

.
I telefonen igår, barnbarnet Elliot tre år ringer till mig.

"Jag bara älskar dej morfar. Hej då!"
.

onsdag 15 december 2010

15 december - Okej Peter!

.
Det är inte något jag brukar göra - måla på beställning.
Men, jag fick ett mejl från skådarkompisen Peter häromdagen, Peter, som upptäckte den tretåiga hackspetten på Omberg, vilket gjorde, att jag fick kryssa den i mitt artgalleri över fåglar i Östergötland, för vilket jag är ytterst glad och tacksam.

- vore trevligt med en bild under auktionen på tretå!!? skriver Peter

Okej då Peter, lite för din skull, men mest för min egen ändå eftersom det är en så härlig fågel, har jag gjort en akvarell på den tretåiga hackspetten på Omberg, efter allt det material som jag samlade in på plats i granurskogsreservatet den 22 november i år.
.
Tretåig hackspett, hane.

En akvarell som du
kan bjuda på i auktionen som är länkad i spalten här till höger.

Välkommen dit!

.

15 december - Ytterligheter

.
Jonas i Kalmar ställde en fråga till nätverket Brevduvan igår och undrade om någon annan "duva" har noterat koltrast ätande spyor (förvisso inget trevligt ämne).

Jag svarade:

"Jajemensan - fenomenet är känt! Läs från min blogg förra året under den 8 februari"

http://naturligdagbok.blogspot.com/2010_02_01_archive.html

Koltrast ätande torra chips.

...
.
.
.
.
.
.
.

Ja, det är många ytterligheter man kan få uppleva en extremvinter som denna. Som till exempel den koltrasthona som hoppade fram nästan mellan mina fötter häromdagen i Linköping för att hacka i sig de torra "Lök&Cream chips" som ramlade ur soppåsen då jag lastade in i bagageluckan efter dotter Karins trettioårsfest. Den fågeln var uppenbarligen i desperat behov av något att äta.

En gammal duhökhona jagande kråkor mitt inne bland höghusen vid Hägerstensåsen är ett annat exempel om än något mera normalt, som jag tog del av i torsdags under mitt Stockholmsbesök .

Ormvråkar sittande på fågelbord i trädgårdar är kanske mer udda iakttagelser som jag har hört om ett par gånger de senaste veckorna. Dessa fåglar är uthungrade övervintrare som tvingats till ytterlighet. Är det därvid eventuella smågnagare under matplatsen, tättingarna själva eller t o m talgbollarna som utgjort lockelsen?

.

tisdag 14 december 2010

14 december - I livets spets

.
Jag är på väg genom skogen.
Ett rådjur trippar över vägen. Det är full dager, det vill säga, solen står lågt men ändå som högst i tiden.
Snön är djup och det är som vanligt, den senaste tiden, mycket kallt.

Det är en råget som passerar. Hon sprätter på sina pinniga ben, stapplar och småhalkar på vägbanans is. Jag saktar in och ger henne tid.

En utmattat råget
.

.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Vid snövallen försöker hon göra ett hopp som brukligt, men hamnar på magen, kravlar sig över kanten och ställer sig i diket. Där blir hon stilla en stund för att samla kraft. Hon vänder sitt ansikte snett mot mig och andas tungt.
Jag har stoppat alldeles intill, sitter blickstilla och väntar på fortsättningen.

Med möda och ytterst långsamt plöjer hon sig upp för vägsluttningens drivsnö in mellan några småtallar. Hon försöker lyfta fötterna över täcket men lyckas inte.


*

Jag samtalade en kort stund med Linus igår, under kaffepausen på mitt sista och hans första kommunfullmäktigesamträde.

- Jag har inte jagat på länge nu, säger han. Det är för svårt för djuren, så det blev inget av med jakten på rådjur den här vintern heller. Förra året hörde jag att åtminstone trettio procent av rådjuren dog, fortsätter han, så efter det här finns nog inte så många kvar. Det gäller att mata allt vad man orkar, men det räcker ändå inte till.

- Ja, säger jag, efter några sådana här vintrar är vi snart tillbaka på 60-talets nivå vad gäller rådjur. Det vet väl knappast ni ungdomar något om men på den tiden var man faktiskt glad om man såg något rådjur över huvud taget under ett helt år.

- Men det är väldigt gott om rävar, suckar Linus.

- Ja men det är ju självklart, svarar jag. De har ju dukat bord. Det är faktiskt så det fungerar i naturen och inget att vara ledsen över. Det är exakt som det ska vara, "tröstar" jag.

Allt spetsas till. Kortsiktiga utbredningsvinster suddas lätt ut. Livets förutsättningar balanseras med långsiktighet och tålmod. Ett par hårda vintrar i rad skärper överlevnadens knivskarpa egg och vi människor, betraktarna, mår illa därav, fastän det hela egentligen är alldeles som det ska.

"Mina" sparvar finns alltid på plats.

..

.

.

.

.

.

Vid fågelbordet har det också tunnats ut. Jag tror att min bortavaro under nobelveckan blev svår. Matningen underhölls dåligt. Nu är koltrastarna borta, talgoxarna färre och blåmesarna också och inga andra arter finns på plats - förutom "täcklingarna" förstås; några par pilfinkar och så omgivningens egna gråsparvar alltså. Jag är verkligen glad åt dem.

Men det är inte lätt för fågelbordets andra gäster att umgås med sparvarna, ty de har nära till flykt rakt in i intilliggande barrbuskage vid minsta rörelse, skatbesök, bilpassage eller annat som ibland är omöjligt att förstå. Det hela blir ryckigt och nervöst; några sekunder åt gången bara, vilket innebär att mesarna aldrig får ordentlig matro och tid med solrosfrön och margarin när sparvarna är där.

Margarin? Jo jag ringde min vän Göran igår och han berättade om ett tips han i sin tur fått av en annan god vän. Mycket bättre än köpta talgbollar och billigare. Så här gjorde jag.

Smält ½ kg margarin. Blanda i havregryn eller liknande, (jag malde ner även några ostkanter), samt ett par skedar socker för energins skull, (jag tog lite extra honung dessutom) och fyll sedan smeten i lerblomkrukor, (jag använde tomma äggkartonger istället). Överlevnadsgodis för mesarna!

Ja visst är det så att de insatser som vi människor gör för djuren och fåglarna i tider som dessa genom t ex utfodring i rådjursremisser och fågelbord är viktiga överlevnadsfaktorer, åtminstone i det lilla och kortsiktiga perspektivet. Men de stora dragen rår vi sällan över. Eller?

.

måndag 13 december 2010

13 december - Nobel avslut 2010

.
Efter en hel veckas Nobelfestligheter i Stockholm är jag åter hemma i ateljén, gräsligt förkyld och trött..
.
Jag lämnade kameran hemma och körde med mobilen. Dåliga batterier, mörka lokaler och knuffande trängsel medförde att kvaliten på bilderna blev därefter. Men alla möten finns där förvisso och jag känner mig upplyft och rikare idag.
.
Den första kvällen, på tisdagen, bjöd Kungliga Vetenskapsakademien in till vickning. Ulla hade också den stora äran att vara med. Det var en trevlig s k cock-tail-mingel med vin och snittar..

Ulla tillsammans med professor Ei-Ichi Negishi

.

.

.

.


Alla "mina tre" kemipristagare fanns på plats och jag hade personliga samtal med dem alla.
..
Professor Richard F. Heck med fru.
.
.

.
.

.

.

Ulla hittade fram till en av de två nobelpristagarna i fysik - professor Konstantin Novoselov.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Jag missade tyvärr att få ett "se-bart" foto av professor Akira Suzuki men visar istället en bild av den kanske populäraste deltagaren under mingeln. Det är den rekordunge fysikpristagaren, Konstantin Novoselov, endast 36 år gammal. Runt honom var det hela tiden en mängd människor - inte minst en svans av unga och förväntansfulla damer..
.
Under onsdagen var det föreläsningar i Aula Magna på universitetsområdet. Jag var där i publiken och lyssnade till de tre kemipristagarna.
.
Professor Ei-Ichi Negishi underhåller.

.

.

.

.

.


Professor Ei-Ichi Negishi visade sig vara också en stor estradör som även fick publiken att skratta..

På torsdagskvällen innan själva Nobeldagen, var jag inbjuden till champagne-vickning på Nordiska Museet.

Mängder av människor gick uppför de många trapporna in i den pampiga entrén, passerade en noggran identitetskontroll och check av inbjudningskort, skakade hand med Nobelstiftelsens ordförande Michael Sohlman för att mötas i en två timmar lång snitt-ätande och champagnedrickande röra av folk, kändisar, journalister samt tre konstnärer, en kalligraf och en bokbindare - alla delaktiga i de nobeldiplom som nobelpristagarna kommer att erhålla ur Konungens hand i morgon.
...
Mina nya vänner.

.
.
.
.
.
.

.

..
. .
Framför allt till bordet där snittarna med Kalix-löjrom stod dukade hittade vi fram fler gånger:
Fysikdiplomets Jean-Louis Maurin, kalligrafen Annika Rücker, ekonomidiplomets Sture Berglund, nobeldiplomens bokbindare Ingemar Dackéus samt undertecknad.
.
Nästa år har både Jean-Louis och Sture lämnat diplomvärlden. Två nya konstnärer kommer att inbjudas, jag tar emellertid hand om ytterligare två år - 2011, fysik med fullkomlig medverkan alltså också Nobelfest med middag och slutligen 2012 lämnar även jag plats efter att ha genomfört ekonomiserien.
.
Nu lägger jag årets Nobelarbete till handlingarna och kommer inte att ägna det mera tid och kraft förrän det är dags någon gång i maj månad nästa år igen. Lite skönt faktiskt!

Nedan finns en länk till Nobelstiftelsens officiella hemsida där du faktist i bildkavalkaden som bild nr 3 kan se de två japanska nobelpristagarna i Kemi visa upp sina nobeldiplom, som alltså äger verk av mig.

Nobelstiftelsen

.

tisdag 7 december 2010

7 december - Det är dags

.
... att åka till Stockholm och Nobelfestligheterna.
Banketter på Kungliga Vetenskapsakademien och Nobelstiftelsen, Champagnesupé på Nordiska Museet, föreläsningar och massor av spännande möten.

fredag 3 december 2010

3 december - I backspegeln

.
- När du nu ändå är hemma, kan du väl ta och dammsuga toaletter och sovrum, säger hustru Ulla, alldeles innan jag skjutsar henne till tåget för vidaretransport till Västerås och svärföräldrarna.

- Jovisst, muttrar jag tillbaka tystlåtet och oartikulerat, väl medveten om att hustru Ulla, trots alla mina propåer om att vi delar allt hemarbete lika, står för det mesta av initiativen av hushållets alla små arbetsmöjligheter.

Nu är det alltså dags, att ta tag i det där jag lovade nyss.
Tänk så det blivit, funderar jag, medan dammsugarn susar och jag försöker sträcka slangen in under den ganska låga sängbottnen för att nå in mot mitten, till dammtussarna som samlats runt stödbenet.

- Hur många år sedan är det som jag elegant och lättsamt krälade in under åbäket liggande på mage för att komma åt alla de minsta skrymslen och vrår, tänker jag. Tio år? Knappt!
Idag skulle jag inte komma under med rondören runt magen ens om jag försökte, och försöka förresten, är faktiskt inte heller att tänka på längre, tänker jag. Jag ids inte att komma ner så lågt.

Usch så man chanserar!
Tiden går.
Tankarna går bakåt i tiden.

Jag köpte en dröm häromdagen. En som jag önskat mig länge och alltmer. Ett gårdagsminne: En Rolling Stones box med samlade singlar från 60- och 70 talen.
Det var min musik - faktiskt mer än The Beatles. Stones var råare och vildare och jag minns somrarna i Lysekil, i det numera nedbrunna Societetshuset med gänget (Mallo framför allt, Mick, Lasse och Dagge, Klas, Stan, Jolls och de andra), bowlingmaskinen, jukeboxen och uppsluppenheten efter diskpassen på hotell Lysekil, då vi samlades till förfest, fast det ordet var förstås inte uppfunnet än, och hur vi diggade Stenarna (mest) så det ekade mellan väggarna.
Redan då, 1964 och 1965, hände det ibland att även vi grabbar sminkade oss med mascara, eller om det var sotig kork, runt ögonen och fixade upptovat stort hår. Någonstans har jag ett foto kvar av "Mick och mig" men jag vet nu inte var. Mina vuxna barn skulle förvånas!

Jag hade alla LP-arna, av Stenarna menar jag, men min lillasyster, tio år yngre, tog med dem till sina klassfester när jag gjorde lumpen på Gotland och därmed var de på något egendomligt vis förbrukade för gott.

Nu dånar återigen the Roling Stones "It´s all over now", hårt och samtidigt elegant med Phil Spectorbakgrund och allt, fast det kände jag inte till på den tiden, i min ateljé från CD-spelaren. Jag undrar vad mina unga grannar på våningen ovanför tänker. (Har gubben därnere fått stora fnatten?).
Jag har maxat volymen och väggarna skakar.

Duns!

I tjugo år har den uppstoppade duvhöken hängt där på väggen men nu får den nog. Den far i golvet med en smäll. Det räcker nu, menar den, med alla återblickar och mögliga historier från förr.
Och han har nog rätt, duvhöken, vi är nämligen lika gamla och dammiga båda två; från 40-talet, om ni nu insisterar på att veta. Men han är död och jag lever än. Så det så!
.

torsdag 2 december 2010

2 december - På jakt efter kylan

.
Jag sätter mig i bilen och åker söderut längs Tranåsvägen ner över skogen mot Holaveden.
Jag är på jakt efter ett köldhål och förutsättningarna ser goda ut för en bra chans att ligga allra lägst i länet, idag också.
Igår slog nämligen Ödeshög Horn i södra Östergötland, inofficiellt visserligen, med 1 minusgrad. Och sånt måste noteras med viss stolthet.
.

Skälabykärret där Annika noterade minus 26 grader vid passagen igår. (se från den 1/12 nedan).
Här är det inte riktigt lika kallt idag som igår men man ser också att en molnsky börjar dra in över nedanmånens skära i söder. Något varmare väder är alltså på väg och utsrålningen har minskat lite.
.
.
.
.
.

Vid starten är det 16 grader kallt men redan i samhällets södra utkanter visar biltermometern på minus 18 grader. Sen sjunker temperaturen grad för grad för varje kilometer jag kör in i skogsbygden ... 19 ... 20 ...21 ...22 ... 23 ...


Vid Boets kors visar bilens termometer på 24 grader kallt - värt att ta kort på.

Allra lägst temperatur under min temperaturodyssé når jag strax söder om Boet, utanför Hans vid Hagen. Där slår termometern under några sekunder ner till minus 25 grader, men den mätarställningen försvinner lika fort igen och jag hinner aldrig dokumentera med foto.

Snötyngda smågranar indikerar snötäckets tjocklek på cirka 40 - 50 cm
.
.
.
.
.
.
.
.
.

.
.


Strax innan Vagnsjön svänger jag av in mot Lysings härads allmänning. Det är en smal men en väl plogad, liten och mycket vacker skogsväg som skär rakt genom "välskött" produktionsskog av blandad karaktär.
Här fanns gott om tjäder för trettio år sedan men idag är det tomt på sånt. Rationalitetsnivån är alldeles för hög numera. Det har gått utförpå trettio år, menar jag, men där är vi ju förstås inte överens alla "skogens män" och jag.

Jag noterar dessutom och desvärre, att ett nytt stort hygge är på gång här inne. Enstaka röda målade ringar har undantagit några mäktiga furor och stora lövträd men i övrigt kommer allt annat att fällas under vintern. Jag har förstått att det här kommer att göras plats för en vindkraftpark om cirka 12 stycken mega-verk. Till våren redan kommer jag säkert att märka skillnaden också genom den breddning och kraftiga förstärkning av skogsvägnätet som måste till i området för att kunna bära vindkraftsmonstren och detta blir väl nästan det värsta ingreppet i den vackra skogsbygden, enligt min åsikt, men är kanske ett "nödvändigt?"offer för framtiden.


Småbjörkarna böjer sina smäckra stammar i vanmakt över gammelskogens förskingring och snövinterns envetna hårdhet.

Ljuset anländer sakta över skogen. Mellan stammarna ser jag i backspegeln att solen glittrar i rosa-orange och framför mig lättar himlen mot ljust turkos.

Jag stannar till på vägen där jag ser att en älg har passerat alldeles invid ett jakttorn.

.

.

.

.

.

.

Jägaren Linder har redan parkerat där före mig.

Han har tagit vägen över skogen ner till slätten för att köra hem en ensilagebale till rådjuren som mår väldigt illa just nu.

.

- Jag har jakten här, säger han, och jag måste ju se om en älgkalv har följt med förbi här. Vi har en sån kvar att skjuta nämligen.

- Är det istället en ensam tjur som har gått förbi här då, frågar jag.

- Nej du, säger Linder. Det är nog ett hondjur. Titta här, så ser du att det är väldigt spetsiga klövar.

.

onsdag 1 december 2010

1 december - Brrrr!

.
- 18 grader !
då jag hämtar tidningen
(- 24 i skogen - Rudolf)
(- 26 vid Skälabykärret - Annika)
.

tisdag 30 november 2010

30 november - Kort visit på Omberg

.
Omberg ligger inbäddat i djup kallsnö.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.


Johan har rest hit från Gotland och vi passar på att göra ett besök på berget för att om möjligt försöka få syn på den tretåiga hackspetten jag såg häromdagen. Men fågeln uteblir tyvärr. De hack vi hör från området visar sig tillhöra mindre - respektive större hackspett.
Förutom någon enstaka mes är det i övrigt helt stilla i skogen; djupfryst skulle man kunna säga.
.
Vi ser två havsörnar på avstånd.

.

.

.

.

.

På återvägen kommer två havsörnar upp från Vättern vid Borghamn. De passerar rakt över bilen och lägger sig sen på skruv över bergets östra sida.

Tåkerns sista sångsvanar flyr vintern.

.

.

.

.

Vid Hästholmen kommer en blandad plog av sångsvan och kanadagås. Jag lägger mig alldeles under dem. De friskar på med 100 km/h i medvinden och jag kan knappast hänga med dem.

Men kolla in bilden!

Jag får ofta frågan när det gäller fågelflockar om det är en ledarfågel som tar täten i plogen. Mitt svar är nej. Det skiftar och varierar väsentligt beroende dels på tillfälligheter men också på vilken individ som känner sig mest på alerten vid tillfället. Just när jag tar fotot ovan är det faktiskt en årsung sångsvan som leder gruppen! Några ögonblick senare har det skiftat igen. Böljande rörelser fortplantar sig kontinuerligt genom fågelflocken och plötsligt spetsar en ny individ. Ingen vill ligga först och ta hela motvinden.

30 november - Anders braskar

.
Rustika gamla lador på Dags mosse.
.
Fjorton grader kallt och ännu bara november.
Venus sticker ett vasst hål i östers turkoshimmel.
Jag kliver ut i träskor för att hämta tidningen.
Det är ännu tyst vid fågelbordet.
Havregrynsgröten puttrar på spisen.
Jag bläddrar i tidningen och läser att förra året var jordens varmaste år, globalt sett, sen man började med temperaturmätningar av modernt snitt.
Det är inte lätt, i tider som dessa, att känna sig som profet för klimatsmarthet. Man får gliringar från höger och vänster.
.
"Anders braskar och julen slaskar" och lite motsägelsefullt till detta: "När stubben bär hatt i Anders natt blir det en sträng vinter" vidare: "Vättern ska ryka fem gånger innan den lägger sig" och "Det måste snöa sju gånger före jul innan vintern är här." och slutligen: "Det blir lika många yrvädersdagar i mars som solskensdagar i advent".
.
Jag är nog lite trött på alla dessa gamla uttryck som "folk" ännu sätter sin lit till. Har all gammal mossa från bondepraktikan någonsin haft ett empiriskt stöd och berättigande så är det nog kört vid det här laget. Allt verkar stå på näsan klimatiskt sett numera.
Nej , jag skiter i alltihop och låter tiden och vädret ha sin gång, en dag i taget och om tre veckor vänder ljuset åter.
.

måndag 29 november 2010

29 november - Arktisk bygd

.
En snål ostan sveper över Slätten. Det är elva grader kallt men bitvinden förstärker kyleffekten rejält.
Jag är på väg till Väderstad där jag har bestämt träff med Christer på Centralkonditoriet för en mjukstart.
Väldiga drivor kantar vägen och skrapor och skopor arbetar hårt med att röja efter flera dygns ymnigt och omöjligt snöfall.
Vinden driver en bitande dimma och slingrande ålar av iskristaller som polerar vägbanan till förrädiskt silverblänk.
..
Det är gott att kliva in i värmen med en kopp kaffe och en skiva nybakad surdegslimpa med leverpastej och smörgåsgurka.
Vi samtalar om vintern förstås, Christer och jag, det blir så ett sånt här år, då höstmånaden november har klätt sig i arktisk skrud.

- Ska vi åka ner till Hovtornet, säger jag efter en stund.

- Nej, vi tar Glänås förstås, menar Christer. Jag har inte varit där på så länge.

Kenneth har plogat körvägen ren så vi kommer ända ner. Det är tur det för annars hade åtminstone jag fått vända. Christer med sin fyrhjulsdrift klarar förstås det mesta.

- Det är nödvändigt för mig att ha den här bilen, säger han, om man bor som jag gör. I morse såg jag inte ens brevlådan.
Och sen går han bort till bordet bredvid och talar om behov och funktion med snöröjarna som just kommit in för en paus i arbetet .

Tornet är ispansrat, snödrivorna pulsiga och skuggans mörka vasshav rasslar i vinden.
Där ute över sjön drar ljuset en skarp linje.
Vi spanar efter en råk, efter svanar, efter liv men finner inget.
Aldrig tidigare har vi varit med om att hela Tåkern är isad redan i november.
- Det finns inte. Inte i mannaminne, säger Christer, samtidigt som en flock svanar flyger in och sedan vänder tillbaka igen under berget långt därborta i ljuset.
Längs hela horisonten bubblar dimmolnen från Vättern upp som bomullsremsan i mellanrummet av ett gammeldags innanfönster.

- Det är säkert inga havsörnar kvar i dag, säger jag. De har nog dragit vidare, närmast mot Vättern och sen vidare söderut.

- Ja, och snart kallar Länsstyrelsen allmänheten till en "Örndag vid Tåkern". Då får det väl bli tommeprat. Ungefär som den där om "Ormtjusaren Lindeman", fortsätter Christer.

En ensam, vilsen och utsatt skäggmes flyger helt plötsligt förbi framför tornet; stretar våldsamt i motvinden men lyckas till slut nå vassen på andra sidan udden. Det känns som en desperat utflykt; livet ställt på sin spets och ännu är vinterns slut minst tre, kanske fyra, månader avlägset.
.
Christer spårar.

Vi pulsar ut på spången genom vassen. Ingen har gått före oss. Inte ens minken. Han håller sig nämligen under plankorna; i det mörka och vindskyddade utrymme som byggts upp med snövallar som väggar.
.
.

Vid stigen, där brädningen upphör har minken tagit tio snabba språng ner under nästa utrymme. Det gäller att leva snålt och försiktigt.
.
Isen är fast men skrovlig och till största delen täckt med hårdpackade drivsnö. Skridskoisen känns avlägsen och öppen sjö kommer vi knappast att få uppleva mer denna vinter. Troligen kommer Tåkern att ligga åtminstone en bit in i mars månad.

*

- Ska vi ta Hästholmen också, säger Christer, medan vi ändå är på gång.

- Okej, säger jag, vägen över Väversunda då i så fall, så kanske vi kan spana in någon varfågel och fjällvråk på vägen.

Vättern kokar.

Knappen, eller "Sketaknölen", som ortsborna benämner klippan i gattet vid Hästholmen, simmar i ånga . Vattnet bort mot Omberg och Strands bokskog försvinner i dis. Ovanför detta finns ett skickt med klar luft men däröver tar dimmolnen vid; ett inversionsfenomen. Molnen färgas ockrarosa av solen som står lågt.

Vi vandrar runt en stund men blåsten tränger rakt genom kläder och mössor och vi känner med stor bestämdhet att det är dags att dra sig hemåt nu; vi längtar inomhus igen. Det räcker med vinter för idag, om detta är vi helt eniga. En arktisk vinterdag i november tar på krafter och psyke och ännu är vi inte helt uppdaterade.

29 november - Lite nobel uppdatering

.
Champagnesupé nästa.
.

söndag 28 november 2010

28 november - Värre vinter än önskad

.
Jag har egentligen inget som jag önskar skriva om just nu men för dokumentationens, kalenderns och vädrets skull, gör jag det ändå.

Snörosor på altanfönstren är naturligtvis vackra men kanske inte helt önskade så här i november.
.
.

.
.
.
.
.
.
Det känns som för mycket - med vintern menar jag. Det är ju ännu bara november och nu närmar vi oss halvmetern i snötäcke eftersom det ånyo vräker ner och yr i vinden. Det är kämpigt - mindre för oss välskyddade människor i landet Sverige, som kan gå in i värmen, tända ljus och mysa.
.
Ödeshögs kyrka alldeles utanför ateljén suddas nästan ut ibland av
snöstormen.

..
.
.
..
.
.
.
.
.
.

I naturen är det hårdare. Koltrastarna och björktrastarna som har valt att chansa på övervintring har gjort sig helt beroende av vår hjälpsamhet med utlagda äpplen. Men de får skynda sig. Redan efter en timme är allt fruset till sten.
Rådjuren pulsar i djup snö. Jag har sett dem stå vid viltstaketen läng motorvägen, vilsna och utsatta.

Jag hoppas på varmare väder igen. Det räcker med vinter för mig om den kommer till julen först.
.

fredag 26 november 2010

26 november - Sträng vinter

.
Ulla och jag åker ut i skogen för några tallkvistars skull. Hemma sätter vi dem torrt som adventsdekoration i ett Höganäskrus. Det är tradition i detta. Ulla har städat allrummet och jag har fejat köket. Advenststjärnor och stakar är på plats. Glöggen ångar på spisen.
Det är tio grader kallt och 35 cm snö i bygden och jag läste just att på andra sidan Vättern, vid Mullsjö, är det över halvmetern eftersom det ligger i snövinden från sjöns vatten - kondenssnö.
Jag träffar Ragnar i butiken. Han berättar om nya utterspår. Jag blir sugen på att komma ut och leta i åarna runt samhället; till helgen kanske. Men nu först - glögg.

onsdag 24 november 2010

24 november - Vilse i snöstormen

.

- Vad sjutton är det där, tänker jag, då jag kliver ur bilen hemma för att gå in i det varma köket och äta lunch.
Vinden och snöyran viner i luften. Jag har redan skottat två gånger men drivan framför porten är redan halvmeterhög igen.
- Det ser ju nästan ut som en häger eller en rödrom med de där rundade vingarna, funderar jag, för en rovfågel är det ju inte.
Fågeln vinglar i ovädret, svänger fram och tillbaka mjukt men obestämt. Det är långt håll och konturerna av den suddas ut allmer.
Sen med ens kommer jag på det.
Det är en uggla; jord- eller hornuggla. Så självklart!
- Stackars den, tänker jag, så vilse i snöstormen och kanske på svältens yttersta brant. På väg vart? Var finns överlevnaden? Det måste vara dåligt ställt när en uggla ger sig ut att flyga på dagen mitt i ett vinteroväder. Hoppas den hittar tillbaka till det försvinnande livet.

24 november - Skogsmöss och Västerbottenost

.
Större skogsmus, Apodemus flavicollis. Artens vetenskapliga namn betyder: " Musen med gul krage".

En stor och mycket alert mus som hoppar stort och klättrar suveränt.
Varmbrun ovansida och skarp gräns neråt mot den vita magen skiljer den från dess mindre släkting.
Ett gulbrunt bröstband mellan frambenen är också typiskt.

- Det verkar vara gott om större skogsmus i år, sa Lars igår vid vår fikastund.

-Jag har tagit ganska många i fällorna inomhus redan.Och det är bara större skogsmus; ingen enda mindre skogsmus eller husmus eller ängssork för den delen heller. Och inte någon näbbmus ännu i år, fortsätter han.

- Det stämmer kanske, replikerar jag, för jag har tagit en enda fångst i mina fällor i år. Och det var också en större skogsmus, i förrådet.

- Mina skogsmöss verkar föredra Västerbottensost, säger Lars. Det är det jag gillrar fällorna med och inget annat tycks fungera.

- Men hur kan du veta det. Dom har väl förkärlek för den sortens ost endast en enda gång i livet, funderar jag. För sen är det väl för sent att ångra sig, eller?

- Nej du, svarar Lars, där har du fel. Dom är duktiga på att inte fastna. Jag måste ligga på knä och justera slagarmen till yttersta gräns om jag ska lyckas. Annars är dom där och smyger iväg osten hur skickligt som helst.

- Ja jag unnar dom då verkligen några extra smakprov av den delikatessen, säger jag. Det gör kanske inget om du visar mer fördragsamhet och ger lite rabatt på justeringen.


tisdag 23 november 2010

23 november - Akrobatiska sidensvansar

.

- Vad gör sidensvansarna här, tänker jag. Det finns ju inte ett enda rönnbär kvar på hela Omberg.

En ansenlig flock sitter högst uppe i en stor sälg som lutar över kanten ut mot Vättern. Jag stannar och avvaktar.

En efter en singlar fåglarna ner till en av bergets mäktiga idegranar. De surrar runt i trädet med väldig frenesi, balanserar på vajande snötäckta grenar, hovrar som kolibrier under barrmassan och flyger sen tillbaka upp i trädtoppen för någon minuts återhämtning.

Idegranens röda frukt.
(Se nedan under kommentarer,
senare red.)
,

Det är idegranens röda bär som är orsaken.
Allt på idegranen är giftigt. Allt utom det illröda fruktköttet. Den gröna och hårda nöten inne i frukten är också giftig men den passerar obemärkt rakt genom fåglarnas hela tarmkanal och kommer ut inbakad i en slemmig spillning.
(Nu är förstås det här med giftighet ofta relativt. Det som är farligt för oss människor behöver ju inte alls vara farligt för t ex fåglar).

På så sätt sprids idegranen. Den tar bärätande fåglar till hjälp. Sidensvansen är en av dessa nödvändiga transportörer.
.
En akrobatisk sidensvans, på jakt efter idegranens läckert röda bär.

Jag förvånar mig ibland över sidensvansens smidighet. Den ser så flegmatisk och rund ut. Men skenet bedrar. Den är och måste vara akrobatisk för att kunna komma åt alla bär som hänger och dinglar.

I maj månad, när sidensvansarna återvänder från söder kan man få uppleva hur de likt grå flugsnappare sitter på spaning högt i träden för att sen kasta sig ut i lufthavet och fånga flygande insekter på ett ekvilibristiskt vis. Såna är de sidensvansarna. Också. Jag har lärt mig att skenet kan bedra.

måndag 22 november 2010

22 november - Tretåig hackspett

.
Det är ännu skum mörkerdag då jag svänger av vid Alvastra och tar vägen upp på Ombergs södra sluttning. På ospårad vinterväg kör jag längs den grå vintersjön bort till "Utsikten" där jag parkerar bilen, tar på mig utrustningen och vandrar vidare.


.
Den blöta snön fryser. Det är minus två grader och ovanligt nog lä på västsidan av berget. Spridda snöflingor dansar ner i den knappa dagern. Vätterns grå vatten smälter oskarpt in i den lika grå himlen. Det är tyst, nästan helt tyst. Endast allra högst upp i trädtopparna, där vinden från nordost lyckas komma åt, susar det något. Jag hör en nötväcka ropa och en gröngöling, en gång. Annars är det bara jag och tystnaden. Inte ens korparna finns med idag.

Jag väntade tills idag, då jag kunde komma loss tidigt på morgonen och för att få några rejäla timmar till förfogande. Jag hoppades att fågeln skulle vara kvar.

Här är det. Här går stigen ner bland mäktiga granar, döda, döende och levande. Jag slirar ner längs den branta stigen, in i Storpissans granurskogsreservat.





.





Inga spår finns kvar att gå på från lördagens besök av Peter och Ellen. Snön är ny och vit. Jag var själv här tidigare i höstas tillsammans med Magnus Wadstein och letade sällsynta trädsvampar. Och jag har också varit här flera gånger tidigare vintrar och letat efter tretåig hackspett. Men med den avsikten har jag aldrig varit lyckosam.

Men den här gången vet jag att chansen är stor, ja nästan oundviklig eftersom allt är förberett och förankrat och jag är spänd och mycket förväntansfull då jag stannar i den ännu morgonmörka vildskogen och lyssnar med händerna kupade bakom öronen.

Döda träd står på parad eller ligger i brötar kors och tvärs. Här gick höststormarna från väster hårt åt barrskogen. Barkborregangreppen var monumentala och idag är skogen ett historiskt dokument från tiden innan människosläktets stora skogspåverkan. Här har nämligen naturen inom ett mycket begränsat område fått råda fritt till båtnad för svampar, lavar, skalbaggar, tvåvingar, fågelliv och mycket annat.

Barkborren är en av dessa viktiga nyckelarter. Med denna "pionjär" i grunden finns förutsättningar för ytterligare ett hundratal arter att följa efter. En av de barkborreberoende arterna är den tretåiga hackspetten; en norrlandsfågel, taigazonens egen hackspett, med endast en ytterst liten population ner mot södra delen av vårt land. Östergötlands slätter är öken för fågeln men "arken Omberg" kan ändå locka enstaka förbisträckande individer att göra ett övervintringsförsök. I år är det så dags! Äntligen kan jag komma att få se denna norrlandsfågel i mina egna hemmamarker.

Jag hör något!

Ett dämpat hackande i en murken trädstam. Det har inte den kraftiga och nästan lite metalliska klangen som de större hackspettarterna, spillkråka, gröngöling och större hackspett bjuder på. Det här är mera åt mindre hackspett eller till och med nötväcka.


En silhuett i dunklet - tretåig hackspett.

Jag stegar långsamt och försiktigt in från stigen över granlågor och under granrishäng mot det lockande ljudet som tilltar i styrka. Och så! Jag ser en rörelse på en stor granstam framför mig. Och så äger jag då plötsligt upplevelsen av en tretåig hackspett på "mitt eget berg". Äntligen suckar jag och mitt hjärta bankar av lycka.









.





.

Endast tio meter framför mig sitter den. Inne bland grenarna på en mäktig gran som ännu bär gröna barr hela vägen mot toppen, men där barkborrarna redan har börjat sitt ännu för mänskliga ögon, nästan osynliga angrepp. Den sliter i barken, hackar och plockar.

Ögat blänker till i blixtens sken. Men fågeln bryr sig knappast.
.
Jag smyger försiktigt allt närmare...
nio, åtta, sju, sex meter...
där stannar jag för hackspetten börjar se lite orolig ut nu.
.
Jag tar skydd bakom en gran och lutar kameran mot stammen. Rackarns vad mörkt det är i skogen. Det är egentligen inte fotoljust men jag måste ju ändå försöka. .
.
Under en dryg timme står jag där hos den "tretåige", fotograferar och antecknar. Den byter position med jämna mellanrum, arbetar sig upp till åtta meters höjd, knappt synlig längre, hasar baklänges neråt mot roten igen, flyger som en mörkgrå skugga under snögrenarna till ett annat träd ett tiotal meter bort, en helt död gran, hackar tre gånger, testar förutsättningarna, kanske lyssnar efter resonans och eko och far därefter vidare till en smal aspstam, provar igen men är inte nöjd och kommer åter tillbaka, nära mig. Här finner den ro.
.
Perfekt kamouflerad, egentligen omöjlig att se om man inte vet, sätter sig den tretåiga hackspetten några meter bort i en död gran och börjar arbeta intensivt.


Ser du fågeln?
Mitt i bilden och på stammen något till vänster. Annars, klicka på bilden och kika på förstoringen och du kan se det minimala reflexblänket från kamerablixten i dess öga..

Hackspetten har funnit något intressant. Under femton minuter sitter den på samma plats i intensivt arbete.

Den börjar med att flaga loss bark med snabba hugg från sidan parallellt med stammen från bägge håll. För att komma åt vrider den kroppen utåt och sträcker på ena benet. (Kanske finns här förklaringen till den bortrationaliserade "nedflyttade" extra baktå som andra hackspettar har. Fotens vridmoment kanske underlättas med en tå mindre att ta hänsyn till).
.
Med frekventa hack, ca tjugo - trettio stycken per tio sekunder, går fågeln loss på barken. Den vassa och spetsiga näbben koncentreras på ett allt trängre hål som går in i den gulvita veden. Efter femton minuter har den uppnått sitt mål, pillar fram detta och sväljer varefter den snabbt flyttar sig vidare till en ny plats. Den vänder ut bakkroppen ett par gånger åt sidan och en låter vit liten spillningsdroppe skickas iväg. Däremellan petar den fram smått från den ytligare röda barken, antagligen barborrelarver, som sväljs upprepat och direkt. Säkert slinker även spindlar och andra kryp ner samtidigt.
.
Födosökandet är ständigt och koncentrerat. Fågeln har mutat in ett bra vinterrevir, ty här finns gott om lämpliga döende träd och bra vedförråd inom ett begränsat område. Men det slår mig ändå hur intensivt den måste arbeta för att få ihop tillräckligt av proviant. Den flyger runt, testar, hackar stort eller smått hela tiden och jag förstår efter denna upplevelse att det bara är en mycket speciell karaktär av skog som ger de optimala förutsättningarna för denna intressanta gäst hemma hos mig - den tretåiga hackspettens behov är döende gammelgranskog.
.