"Arktiskt landskap".- Vad är det för jäkla klimatuppvärmningseffekt vi har, säger Svante lite småprovocerande.
Kölddimman är tät och svårandad.I morse, då jag åkte ner till Glänåstornet var det 18 grader kallt i svackorna längs vägen. Jag hade tänkt mig en solig dag med långt vackert släpljus, såsom det var i bynn, men fuktiga, låga kölddimmor täckte slätten mot norr och öster.
Vassen segar sig fram ur dimman.
Långsamt klarnar luften och under Omberg når ljuset in med en strimma.
Långsamt ljusnade dagen ur blåskumret, vassarna tornade upp sig ur gråvitan och slutligen såg jag de två pyttesmå vakarna långt därute, med hopträngda knölsvanar och stående havsörnsmörkor. Då var jag redan genomfrusen och längtade hem till kaffet.
I stillheten trängde enstaka skäggmesars lock fram, förstärkta med ekoeffekt av luftfuktigheten. En flock grönsiskor virvlade förbi mitt ansikte i trädtoppshöjd och en sävsparv såg jag. En ensam, svårt utsatt unghäger stod staty i diset mitt på isen. Den var nog utan vägval och fortsatta möjligheter.
På hemvägen över mossen lättade åter dimmorna och Omberg höjde sig surealistiskt över ljuslättorna där annars bländvita vindkraftverk ibland blev halshuggna och fotlösa, som egendomliga rundpelare i landskapet.
Längre än så kom jag aldrig. Ur det gula huset på Dagsmossevägen, ur det där Ingemar bodde tidigare, slog elden ut. Ett bostadshus var i brand.
Allt var ödelagt och tre nyanlända brandbilar kunde knappast göra något. Isiga brandmän kopplade slangar, hamrade på kopplingar och klättrade på en stege, nästan symboliskt rest mot det svarta hål som varit en övervåning. Några villrådiga människor, grannar, stod apatiska och tittade på katastrofen och jag nänndes därvid inte ta fram kameran för att dokumentera eländet. Ibland känner man gränsen för det tillbörliga.
Jag fick vända om, ta vägen hem över Väversunda medan rökmolnet höjde sig högt över Omberg rakt in i den låga solen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar