torsdag 31 december 2009

31 december - Vargjakt i Sverige

.
Gipsavgjutning av höger framfot på en varg, utförd vid en grusväg i Nyskoga, Värmland, den 21 maj 1983 av vargspåraren
Eric Isakson.

Och detta mina vänner är inte vilken varg som helst.
Det är den svenska vargstammens Eva, stammodern, som är ursprunget till i stort sett alla svenska vargar idag.
Detta säger också en hel del om problematiken - hur smalt det genetiska materialet är.
Den här varghonan tjuvsköts så småningom efter att ha gett liv åt några kullar, som tur var. Allt var bara en tillfällighet. Sverige fick tillbaka ett däggdjur med hemortsrätt.

Den 2 januari kommer 12 000 jägare att gå ut i skogarna för att skjuta 27 vargar. Sverige bryter därmed mot internationella överenskommelser för utveckling av en hållbar vargstam i landet.

Om Sverige inte har "råd med" att hålla en vargstam som överstiger 210 djur, vilket är långt under vad alla zoologiska experter anser nödvändigt för genetiskt nödvändig variation och god överlevnad på sikt, hur ska vi då med bibehållen internationell trovärdighet kunna vara ett föredöme och ett samvete i kampen för rovdjurens överlevnad i världen.
.
Jag tänker på tigrarna i Asien, lejonen i Afrika och många andra arter som konkurrerar med människan om plats och utrymme och som i vissa fall är en verklig fara för folk. Sverige är ett stort och mycket glest befolkat land. Nog borde vi ha bättre råd och dåd än detta som just nu sker.
.
Och min oro sträcker sin in i framtiden, ty är 210 djur den nivå som Sverige skall lägga som tak, känns det hela som en total katastrof ur biologiskt perspektiv.
Och kom ihåg att denna min protest framför allt är riktad mot det politiska beslut som är taget mer än mot den jägarkår som utför uppdraget på regeringens order och att kommande beslut säkert kommer att se annorlunda ut med en annan regim. Sånt är faktiskt viktigt att föra fram.
Vill du protestera mot den vargjakt som nu påbörjas finns flera protestlistor att skriva på. Här är en av dem:

31 december - "Industri-taliban"

.
Äntligen - ett motord till det förnedrande ordet "Miljömupp". Jag hörde det på Ring P1 idag.
Nu vet jag precis vad jag ska svara dem som kallar mig miljömupp.
Är du Industritaliban? En sån där som ännu tror att jorden är platt!
Ibland säger ett ord mer än 1 000 skrivna sidor.

onsdag 30 december 2009

30 december - "Arktis"

.
"Arktiskt landskap".
..
- Vad är det för jäkla klimatuppvärmningseffekt vi har, säger Svante lite småprovocerande.
Det är kväll efter ännu en "arktisk" dag och jag är på väg in i ateljén igen för några bestyr ytterligare..

Kölddimman är tät och svårandad.

I morse, då jag åkte ner till Glänåstornet var det 18 grader kallt i svackorna längs vägen. Jag hade tänkt mig en solig dag med långt vackert släpljus, såsom det var i bynn, men fuktiga, låga kölddimmor täckte slätten mot norr och öster.

Vassen segar sig fram ur dimman.

Det kändes till och med svårt att andas då jag klev ur bilen vid tornparkeringen och vandrade ner till sjökanten. Bronkerna blev sträva och andningen pep. Jag var ensam med kylan och dimman och anade endast sjön och dess vass.

Långsamt klarnar luften och under Omberg når ljuset in med en strimma.

Långsamt ljusnade dagen ur blåskumret, vassarna tornade upp sig ur gråvitan och slutligen såg jag de två pyttesmå vakarna långt därute, med hopträngda knölsvanar och stående havsörnsmörkor. Då var jag redan genomfrusen och längtade hem till kaffet.

I stillheten trängde enstaka skäggmesars lock fram, förstärkta med ekoeffekt av luftfuktigheten. En flock grönsiskor virvlade förbi mitt ansikte i trädtoppshöjd och en sävsparv såg jag. En ensam, svårt utsatt unghäger stod staty i diset mitt på isen. Den var nog utan vägval och fortsatta möjligheter.

På hemvägen över mossen lättade åter dimmorna och Omberg höjde sig surealistiskt över ljuslättorna där annars bländvita vindkraftverk ibland blev halshuggna och fotlösa, som egendomliga rundpelare i landskapet.

Längre än så kom jag aldrig. Ur det gula huset på Dagsmossevägen, ur det där Ingemar bodde tidigare, slog elden ut. Ett bostadshus var i brand.
Allt var ödelagt och tre nyanlända brandbilar kunde knappast göra något. Isiga brandmän kopplade slangar, hamrade på kopplingar och klättrade på en stege, nästan symboliskt rest mot det svarta hål som varit en övervåning. Några villrådiga människor, grannar, stod apatiska och tittade på katastrofen och jag nänndes därvid inte ta fram kameran för att dokumentera eländet. Ibland känner man gränsen för det tillbörliga.

Jag fick vända om, ta vägen hem över Väversunda medan rökmolnet höjde sig högt över Omberg rakt in i den låga solen.

tisdag 29 december 2009

29 december - Havsörnar

.
En havsörn seglar förbi på hög höjd över vinterlandskapet. Osedd av de flesta på väg hem längs E4 från julferierna någonannanstans än hemma.
.
Som vanligt när resan går genom Östergötland och Sörmland till Stockholm tur och retur noterar jag havsörn. Denna gång en ung fågel på hög höjd över vinterlandskapet vid Björkvik och sedan åter på hemfärden vid Motala ström i Norrköping.
.
Visst är det fantastiskt att denna pampiga fågelart så markant har gjort resan tillbaka in i vår fauna. Jag minns ju hur det var när det var som värst. Då på 70-talet var havsörnen en fågel man nästan aldrig såg. Men långsamt märkte man sedan att antalet observationen ökade efterhand som örnmatningen tog fart runt om i landet med början vid Södra baspunkten på Ölands alvar Den observationsplatsen besökte jag nästan varje vinter i slutet på 70-talet och början på 80-talet. Sen blev man ju så van!
.
Och nu då. Tåkern på vintern med totalt närmare trettio olika individer på en gång. Det är egentligen ofattbart.
Det gäller att inte bli blasé och hemmablind. Det är viktigt att hålla liv i intresset, kontrollen och nyfikenheten. För havsörnarnas skull. Jag vet hur fort det kan gå utför igen och det får aldrig ske.
*
Bra tajming! Christer tittar in i ateljén (18:00 medan jag kämpar med OCR-numren på alla räkningar) och berättar att han i går morse räknade 35 havsörnar på Tåkerns is. Minst 35 - det var långt håll och några kan ju ha suttit dolda bakom varandra, säger han.
Nytt rekort igen. Otroligt är ordet som gäller!

måndag 28 december 2009

28 december - Snöblask

.
Så har det småregnat lätt idag på snömassorna och temperaturen har legat strax över noll. Snön suckar, sjunker ihop och blir blytung.
Vi försökte köra över Omberg med vår vän Olga från Chile, Jorges mamma. Att skåda ut över Vättern från Västra väggar känns ju som ett måste. Men vi fick tji. Bara att ta sig till och från Stocklycke var ett äventyr i de ismoddiga backarna och Sjövägen var oplogad och helt ofarbar.
Nu ikväll sjunker temperaturen och det kommer att bli riktigt kallt igen, enligt SMHI. Det artar sig till en mycket besvärlig nålsögevinter för många fåglar och däggdjur i år. Snart kommer det att vara golvhård skare - redan i december. Illa!
.
För övrigt publicerades mitt lilla kåseri om havsborstmaskhanen Bonellias "drömtillvaro" (se nedan den 22 december), som en droppe på kultursidan i Corren idag.
.
Ha det!.

lördag 26 december 2009

26 december - Snö, snö & mera snö

.
En stor islykta blossar på trappan till vårt hus. Jag har färgat vattnet med grön karamellfärg och tillverkat den i en hink. Så har jag planerat det flera år tidigare men först nu har vi fått den vinter som jag så länge "saknat".
Snön ligger djup, just nu mer än tre decimeter och ännu snöar det hela tiden. Och hade det inte varit för mildvädret igår, då snön smälte ihop och gjorde det extra besvärligt efter återfrysning, hade det nog varit upp emot en halv meters täcke idag.

Vår trädgård är ombonat snötäckt. Runt knutarna ligger drivorna djupa.
Det var länge sedan min hembygd var så vintrig som nu. Jag och Hannas Jorge har skottat snö med frenesi och munterhet. Det var hans första snöskottning nämligen - en upplevelse som smittade även mig. Och Jorges mamma Olga som kom direkt från Chile i veckan tror att hon befinner sig på en annan planet - i en saga, en film.

Arne från Hästholmen jobbar kommunalt i snösvängen och han är extra hjälpsam idag genom att ploga undan den jättedriva jag har tvingats ladda upp alldeles vid postlådan.

Stararna och trastarna har det svårt förstås och även andra fåglar. I Linköping såg jag många starar i helgen och i Ödeshögs samhälle rör det sig om hundratals som sitter i äppleträden och hackar i stenhårda frukter.
I onsdags såg jag en jättflock av björktrastar. De kom på hög höjd från horisont till horisont och hade riktning mot söder.
Det är ett såll med små maskor som skall passeras och mängder av individer försvinner för gott. Jag förmodar att åtskilliga rördromar efterhand lärt sig att övervintring i Tåkerns vassar varit genomförbar. Men så knappast i år. Jag minns vintern 1976 som stormade in med snö och kyla efter en räcka av mildvintrar. Hälften av sjöns rördromar övervintrade och dog. 1977 var populationen nere i cirka 20 spelande hanar; en halvering av beståndet.

Landskapet är gråvitt så långt ögat når och det är inte långt för just nu blästrar kornsnön mina ögon och horisonten försvinner i snödis. Jag tar en promenad till ateljén för min dagliga tillsyn.

God fortsättning!

onsdag 23 december 2009

tisdag 22 december 2009

22 december - En våt dröm?

.
I det senaste numret av tidskriften Fauna & Flora finns en artikel om forskaren Fredrik Pleijel, skriven av Mats Ottosson. Professor Fredrik Pleijel ägnar sin tid åt bl a djurgruppen havsborstmaskar. Artikeln är mycket intressant och inblicken i denna djurgrupps mångfald och olika livsmönster är helt fascinerande.

Jag ser verkligen fram emot den dag då Nationalnyckeln om havsbortsmaskarna ser dagens ljus.
Tills vidare ber jag att få rekommendera ett besök i tidskriften årg. 104:4

Jag saxar från tidskriften ur artikeln, om havsborstmasken Bonellia viridis:
.
"Den märkliga och svårplacerade organsimen Bonellia har tack vare molekylära analyser hittat hem till havsborstmaskarna. När den frisimmande larven ska sätta sig på botten och utvecklas till en vuxen individ känner den av om det finns många honor i närheten.
Då väljer den att bli en hane och kryper sedan in i en hona där den lever resten av livet i närheten av hennes könsorgan. Finns det däremot inga honor i närheten väljer masken att utvecklas till hona."

En udda, på gränsen till pervers tanke, dyker upp i mitt undermedvetna:

"Den optimala drömmen - alltid på plats med ständig tillgänglighet"?
.
Jag tror att jag minns, att det finns en bok eller film som handlar om samma idé.
Men då förstås hade jag ju fått välja bort en massa andra möjligheter som livet bjuder. Nej, livet avnjuts bäst i avmätta portioner. Det är gott att ha något att längta till.

måndag 21 december 2009

21 december - Vintersolstånd

.
Årets mörkaste dag.
.
Snart är den överstånden - den mörkaste dagen på året - imorgon är det i princip något ljusare igen. Det känns gott att bara veta även om det dröjer några veckor innan det märks.

Vid Åsen på Tåkerns södra strand.

Men jag måste säga, att denna midvinterdag har varit en av de vackraste jag har upplevt. Jag har rest runt i bygden och bara njutit av ljusets dramatik iscensatt av en värmebluffande vintersol med apelsinljus silande genom moln av Vättersnö. Rimfrosten har hängt både tung och sirligt över alla buskar och trädfonder, glittrande och lysande mot blåmörka horisonter.
.
Tåkerns is är stabil över de öppna ytorna men något snötäckt. Knottrorna ger ingen kärvhet, de är bara kristallanhopningar. Det är dags att ta fram skridskorna.
.
Jag har testat Tåkerns is. Vandrat säkert över öppna ytors kärnis men försiktigt och klokt undvikit snödrivor, vassar och utlopp.
.
Frost i vassvippor är vackert men dödligt.

I vassen ser det kärvt ut. Vipporna är täckta av rimfrost vilket är hotfullt mot sjöns skäggmesar, som blir blöta och förfrusna vid födöosök. Det är så vackert men för skäggmesarnas skull önskar jag snarast en rensande vind.

Här står sex havsörnar staty på isen långt ute på sjön.

Jag har stått uppe i tornet vid Glänås och spanat på havsörnar. Drygt tio individer har jag sett, vilket kan jämföras med de 29 exemplar som räknades in av Tåkerns fältstation i lördags.
..
Långt där ute ligger mängder av knölsvanar ihopträngda i minimala vakar; delvis infrusna, en del döende och andra redan döda. Havsörnarna har ett dukat bord - ett köttberg att äta ur. I den här detaljen av en större bild syns två havsörnar. Flera av de mörkgrå årsungarna av knölsvan ser ut att redan vara döda och en havsörn till vänster står mitt på högen och tar för sig.

Knölsvanarna hopträngda i minimala rester av öppet vatten har vaktats av dessa havsörnar, frusit fast och reducerats till en födoresurs.
När vakarna har blivit så här små är trängseln det enda som en tid förmår vattnet att vara öppet. Svanarna är fångade i en fälla, konditionen tryter, stressen ökar och havsörnarna är hela tiden beredda att ta för sig av den fågel som försöker ta sig upp på isen för att komma undan. Det kan faktiskt kännas makabert. Naturen är skoningslös ibland.

Knölsvanflockarnas sjungande ljud dominerar Tåkerns himmel.

Vilsna svanflockar har dragit runt i jakt på vidare vatten, tvekande tagit några extra varv över sjöns is och slutligen lämnat området söder om Ombergs sydliga udde, där ljuset har lockat.

Jag önskar varje människa att få uppleva en sådan dag som idag. Det är ranson på dem och under en livstid kanske man kan få uppleva någon handfull av denna dignitet.

.

söndag 20 december 2009

20 december - Vinterstarar

.
En vacker sparvhökhane sitter på ett byte i min trädgård.

Halv nio på morgonen och söndagstrynandet i sängen är över. Jag drar upp rullgardinen och möter en vacker vinterdag och en sparvhök i trädgården.

Han, en riktigt utfärgad gammal hane med rostrött bröst och flanker och med skiffergrå översida och två vita fläckar i nacken, sitter i häckhörnet på en slagen fågel. Han äter sig metodiskt igenom bytet, sliter av ett knippe fjädrar då och då, spanar vaksamt mellan tuggorna och balanserar ibland upp sig med utslagna vingar på de pinntunna gula benen. Jag hämtar kikaren och kameran och skådar rakt in i blodröda skarpögon.
Både Ulla och jag fascineras av upplevelsen. Jag fotograferar genom fönstret, det blir suddigt men autentiskt.

Vi sätter oss sedan vid TV-gudstjänsten från Heda, den som jag berättar om alldeles här nedan, Klockan är tio och sparvhöken har ätit färdigt. Men han sitter hopsjunken och stillar sig, länge.
När programmet är slut klockan 10:45 sitter sparvhöken ännu kvar men strax därpå är den borta och jag kan äntligen gå ut till slaktplatsen.

Bytet visar sig vara en stare.

Jag konstaterar att det är en stare, en vinterstare som är byte. Den är bara halvt uppäten. Det blev en rejäl middag för höken. Jag tänker redan nu på hur jag ska skriva i min dagbok. Ungefär så här funderar jag: " Höstens sista stare uppäten av en sparvhök i juletid".

Sen ger jag mig iväg ner mot Vättern och ut över Slätten för att finna motiv i den fantastiska vintersaga som pågår bildmässigt.
.

På en nyharvad åker vid Kälkestad rastar hundratals starar.

Vid Kälkestad ligger ett par hektar av åkern nyharvad och där finns mängder av starar, säkert ett hundratal! Jag baxnar. Detta är något helt nytt. Unikt faktiskt. Visst har jag sett ibland enstaka övervintrande starar de senaste decennierna men detta slår alla rekord i den här bygden. Det är svårt att komma åt fåglarna med kameran i skumljuset mot den svartochvitmelerade backen. Men ni får lita på mina ord att i bilden jag visar finns starar överallt och även enstaka björktrastar.

Vinterstare

Hemma i Ödeshög och på väg till ateljén passerar jag ett par dignande rönnar. Starar! Överallt i träden, på marken under dem och på taken runt omkring sitter starar. Kanske upp mot 50 stycken.

Ja jag säger då det! Vintern som årstid är verkligen annorlunda mot den vinter jag vuxit upp med. Detta med alla övervintrande starar kan jag tänka mig vara ett bra exempel på en förändring av klimatet att användas i debatten. Men å andra sidan är ju konferensen i Köpenhamn redan över till ingen nytta och utan nödvändiga resultat. Det är väl bara att börja vänja sig. Men nu förestår en flaskhals och sedan flera igen för starar och andra klimatfrontare att överbevisa. Det som sker, sker på lång sikt.

.

20 december - Heda kyrka i centrum

.
Under hela julhelgen med början idag den 20 december kl 10.00 (se vidare på informationsbladet hör till vänster),
kommer Sveriges television att lyfta fram Heda kyrka i centrum. Det är nämligen så att julens alla TV-gudstjänster kommer att sändas härifrån. Inspelningarna gjordes tidigare i november.


.

Heda kyrka, akryl från i somras.

Heda kyrka i Ödeshögs pastorat, och belägen mellan Rök och Alvastra i en gammal kultur- och kyrkobygd, är i mina ögon en av Sveriges absolut vackraste. Den är som de flesta kyrkor här på Östgötaslätten från 1100-talet. Den är byggd av kalksten från orten och har behållit sin karaktär med sidoskepp och småbrutenhet. Formen är mest åt rundbågestil. I kyrkan finns den gamla 1100-tals bemålade träskulpturen av högtyskt ursprung som kallas "Himladrottningen" föreställande Maria och Jesusbarnet om vilken Verner von Heidenstam har skaldat följande:

"Åtta hundra julenätter
såg jag tända sina ljus.
Barn,hör vad jag täljer!
Konungar kysste min fot.
Glömd sitter jag.
Damm höljer mig.
Bed mig ej om vad du har kärt,
ej om guld och ej om namn.
Gå, förnekare!
Blott hos den, som tror, ske under.
.
"När jag hörde från bildens röda läppar av trä
så tunga ord,
flög på muren ett sken och jag bad:
"Skänk mig hellre det gyllne hjärta,
skänk en droppe av den goda,
kärleksrika ödmjukhet,
som, förgätet och utan namn,
sirat och satt dig med dok och kronahög
och sträng på drottningstolen.
Lär mig vörda så och besjunga
hela den stora, ljusa värld,
som står fylld
av vingars surr,
ängar och berg
och underbara,ädelt visa människoverk.
Den har tro,
för vilken mycket är heligt"

lördag 19 december 2009

19 december - Sträng kyla

.
Timmen är blå så det skriker. Kylan är bitande; idag aldrig över minus tolv och under natten som gick, ner till minus sjutton.

Klockan är snart kvart i fyra och det är skumt i blårasket. Under fågelbordet hoppar en ensam pilfink, vaggar omkring, rund som en boll och pillar bland vetekrosset. Han petar i maten som en "kyckling". Han är illa ute. Han har legat där hela dagen med fötterna uppdragna i magdunet. När de andra i flocken skyndat i skydd, har han legat kvar. Kylan tar sin tribut.

Inatt kommer en fågel jag känner lite att dö. Jag kan inget göra åt det.
.

torsdag 17 december 2009

17 december - Bister kyla

.
Pinande nordost och tio grader kallt. Men det finns de som har det värre. Naimakka hade visst 36 minusgrader kl 6 i morse.

I måndags då den första snön föll vackert såg jag flera av våra nyanlända flyktingar här i Ödeshög ute i snö för första gången i sina liv. Det var skratt och leenden och flitigt fotograferande. Men idag är det tomt på exotiska inslag i bybilden. Jag kan tänka mig att tio minusgrader kan upplevas som rent livsfarligt av en ovan kultur.

onsdag 16 december 2009

16 december - Vinterslätt

.
Slätten under Omberg i drivande snö en midvinterdag

Jag ringer till Gerza på Länsstyrelsen, för att höra hur det är med kranvattnet vid Kvarnstugan nu när det med ens har blivit vinter och kallt. Vattnet till min Stuga där nere vid Tåkerns strand är nämligen sammankopplat med fältstationens.

- Jo då, säger Gerza, jag stängde av det i helgen. Men du har väl bakfall från dig, men kanske ska kolla upp det ändå.

- Jo just, säger jag, det är därför jag ringer.

Alltså tar jag vägen ner över slätten, där snön från igår och idag inte ligger decimetertjock som i Ödeshög, utan driver och ryker och bildar pulserande strängar som växer långt ut i körbanan.

En tornfalk och en ormvråk ser jag hängande i den friska nordosten. Sånt såg man aldrig förr och någon klimatkonferans fanns det då heller aldrig behov av. Men det förstås, ormvråkar och tornfalkar kan snabbt suddas ut igen om det blir en vargavinter med djup snö.

Jag tar vägen under Omberg ner till Väversunda och svänger av mot Tåkern.

En julgran av ljus.
.
Alldeles då, när jag egentligen spanar av himlen efter någon av de elva havsörnar som räknades in i helgen, ser jag, på kanten av Dags mosse något egendomligt. Starka ljus ligger över skogen och berget som ett UFO. Det står liksom stilla i luften och först efter en stund, ser jag att de närmar sig. Det är tolv flygplan av modell Saab Sk 60 från Malmens skolflottilj som kommer rakt över mig och försvinner bort över slätten mot Vadstena.
.
Så slumpar det sig alltså, att jag får se detta, som jag har läst om tidigare i vår regionaltidning men ändå glömt bort, att alla östgötar skall bjudas på en flygande julgran.

16 december - Nätverk

.
En av Ödeshögs poliskonstaplar, Kenneth, hälsar välkommen till frukostfikat.
.
Det är gott att ha ett rikt vänliv. Jag är delaktig i många olika slags nätverk här i bygden och känner mig hemma lite överallt och med de flesta.

I en liten by som Ödeshög känner man egentligen alla människor på något sätt och alla hälsar på varandra.
Man kan ännu handla "på krita" vid behov och det är först de senaste två åren, då posten har slagit igen sina portar för besök och hänvisar till samhällets ICA-butik, som man måste visa legitimation vid paketuthämtning.

Här kan det hända och det ganska ofta faktiskt, att byns polis ringer och bjuder in till kaffe och nybakt fralla på morgonkvisten. Skulle något sådant kunna hända i t ex Norrmalm (om man inte har haft något fuffens för sig, menar jag).
.
Jag fattar faktiskt inte varför vår härliga lilla by Ödeshög (Odins hög) ännu har negativ befolkningsutveckling. Den ligger skönt placerad i ett av Sveriges rikaste kultur- och naturlandskap.
Arbete finns här troligen i högre grad än i motsvarande områden av landet och har du en 1:a med bostadsrätt i Stockholm, kan du sälja den och köpa ett slott här nere för samma peng.
.
Orten Ödeshög benämns bynn i folkmun. Hur är det med det förresten ? Finns det fler än platser i landet förutom Ödeshög och Edsbyn som allmänt kallas för byn lokalt.

måndag 14 december 2009

14 december - En gnutta snö

.
Tänk vad en gnutta snö kan göra med ljuset. Det känns lättare med en gång. Och ändå handlar det bara om några mm nysnö.

Mera väntas inom kort och jag gläder mig.

söndag 13 december 2009

13 december - Personligt utlämnande.

.
Jag känner stor ödmjukhet och tacksamhet över mitt liv. Jag är oerhört rik på vänner, familj, släkt, kontakter, hälsa, intressen och gåvor.
.
Jag brukar säga så när någon frågar mig om mitt konstnärliga värv, att det är viktigt, till och med en skyldighet man har, att förvalta och utveckla de gåvor man fått, efter bästa förmåga. Konstnärskapet är en lust och en last - två diametrala positioner av lika stora möjligheter och svårigheter.













Mitt konstnärliga öga är jag djupt tacksam över och för möjligheten som visade sig för mer än trettio år sedan då jag lämnade ett tryggt lönearbete och kom att ägna mig åt konstskapande och illustration på heltid, av en slump (eller...?) som så mycket i mitt liv.

Jag har haft många goda år och jag har goda år kvar, hoppas jag; ett rikt liv - ett spännande liv. Inte minst Ulla har dock våndats med mina svackor. Ofta har jag måst luta mig ekonomiskt mot hennes trygga arbete och stadiga månadslön. Så är det i en konstnärsfamilj och jag förundrar mig över dem jag känner, där båda parter lerver lika ekonomiskt obestämt som jag allena.













I helgen bjöd jag in till öppen ateljé: "Kom som du är och ta det som jag har det". Ungefär 75 personer hörsammade min inbjudan under helgen och passade på att besöka min utställning och verksamhet, vilket jag är väldigt glad över. Det blev även gott om tid att samtala och umgås med alla dem till glögg och pepparkakor.
.












En tanke, en idé, jag har burit på ett tag mognade till ett viktigt personligt beslut under dessa tre dagar.
.
Jag känner och vet nu att jag denna helg genomförde min sista utställning som heltidsyrkesverksam konstnär, illustratör och skribent. Jag önskar, av någon outgrundlig anledning, meddela detta och hoppas ni står ut med ett så personligt anslag i denna offentliga dagbok.






Nu i veckan tänker jag börja forska i hur det går till att få lösa ut min folkpension. Jag längtar efter ett lugnare tempo, ro och glädje och med en folkpension i botten kan jag arbeta vidare utan stress och med skonsammare ekonomiska krav.

Så tänker jag. Och det finns absolut inget orättmätigt i detta - jag fyller 65 år 2010 - jag har åldern inne, så det så!

Jag känner att en sten faller från mitt bröst när jag skriver detta. Det må bära eller brista nu när jag gör det offentligt. Jag kommer om några månader att få en grundlön för första gången på mer än trettio år. En åldersgratifikation, av lägsta slag visserligen, men långt mycket mer än de noll kronor jag uppbär i fast lön av idag. Vilken gåva.
Det var bara detta jag önskar meddela; med tacksamhet och ödmjukhet för alla fantastiska år.

Vad beträffar det konstnärliga hoppas jag på fortsatt utveckling och att du min vän egentligen aldrig kommer att märka någon skillnad om möjligen inte till det bättre förstås.

(samtliga ovanstående foton är tagna av min dotterdotter Ella Björkman under utställningen - i ett barns spännande perspektiv)

fredag 11 december 2009

11 december - I väntan på publik

.
Jag har hunnit längre än jag trodde häromdagen. Det där med att ta det som jag har det stämmer inte riktigt. Nu är det tämligen rent och välordnat i stället för rörigt.

In i det sista idag på morgonen och också igår kväll körde vi hårt Ulla och jag. Alla dammtussar är borta och allt skräp är förpassat till soptunnan. Min inramare i Motala kommer strax med ytterligare några färdiga alster. Nu är Ateljé Gebbe redo för sin publik.

Välkommen!
.

onsdag 9 december 2009

9 december - Öppen ateljé i helgen

.
Kom som du är och ta det som jag har det!
.
Varför inte en domherre - nu när det är juletid.
.
Så lyder min inbjudan till er alla under kommande helg och "Öppen Ateljé Gebbe". Jag finns till ert förfogande mellan kl 11 och 16 på fredag , lördag och söndag den 11- 13 december här i min ateljé i Ödeshögs centrum.

Jag har mycket arbete på gång, allt är långt ifrån i ordning eller färdigt; lite stökigt med andra ord, men som så många brukar säga: precis som det ska va´ hos en arbetande konstnär.

Självklart hoppas jag att du uppmärksammar min inbjudan, tar med dig dina vänner och passar på att komma hit.
Se originalet och trycket av min senaste stora illustration: " ett gotländskt rikkärr", nya akvareller, oljor, kort, brickor m m och tre livslevande brandmöss i mitt skyltfönster.
.
Välkommen!
.

tisdag 8 december 2009

8 december - Knatter i trädgården

.
På morgonen tar jag en sväng runt huset. Skottkärran står där runt knuten halvfylld med vatten, det bortlovade växthuset är ännu kvar trots löfte om snar bortforsling, den nedsågade brödtallen ligger kvar på gräsmattan och ett antal rishögar likaså. Allt har varit lite eftersatt en dryg vecka nu på grund av mitt ryggskott.

Ett skarpt knatter väcker mig ur funderingarna. En gärdsmyg! Den sitter inne i grenhögen från tallen och varnar för min närvaro. Det behövdes endast att en rejäl risbröte blev kvar några dagar för att gärdsmygen skulle hitta dit. Märkligt detta att naturen i alla dess olika skepnader jämnar ut tillvarons gränser så fort vi människor lämnar tillbaka åt naturens fantasi och spelrum.

Då jag kommer närmare far den upp i topp, sitter där och knycker på stjärten och sprättar upp morgondisets slutna kuvert med en vasst sågad kniv - "trrrrrrr ... trrrrrrrrrrrrr".

måndag 7 december 2009

7 december - Mörkertid

.
Adventsljusen lyser ur Sockenstugans fönster. Klockan är tre på eftermiddagen och det är mörk adventstid.
.
Ödeshögsbygden är utan snö en bit in i december - mörkare än så här blir det aldrig. Just den här tiden och på det här sättet, adventstid utan snö, känns deppig och svår för ljuslängtande själar. Det var faktiskt bättre förr, som jag kommer ihåg det i alla fall.

Vid min ungdoms julskyltningstid runt torget i Mjölby var det alltid snö, alltid kallt. Långkalsonger var ett måste. Ögonen trånade och näsorna plattades mot nickande skyltfönstertomtar och lockande modelljärnvägar. Kvällen avslutades alltid med en fantastisk filmvisning på en husfasad mitt i centrum. Där fanns rykande glögg, serverad av stadens lottor och stekta korvar ur scouternas händer och så minns jag ett alldeles särskilt tillfälle, då jag vann högsta vinsten i ett 25-öres tombolalotteri: en kalkon med fjädrar och allt. Färsknackad och med ett blodigt tidningspapper, fasthållet av en gummisnodd runt halsen, bars den hem på ryggen med stor stolthet och en svans av avundsjuka "kambrater" till en svårt överraskad moder som fick gå ner i cykelkällaren och ställa sig att plocka.

Så kom det sig att vi i vår familj var tidigt ute med kalkon till juldagen - en tradition som håller i sig än idag.

Men idag, liksom de flesta "decembrar" de senaste åren är allt i år sotmörkt och grått i en dystertung blandning. Det är ingen ordning på vädret längre.

Tur då att adventsljusen finns.
.

torsdag 3 december 2009

3 december - Månen igen

.
Fullmånen igen.

Den "håller sig full" länge, tycks det mig, fullmånen. Även idag på morgonen då jag kommer till ateljén lyser den mäktigt över hustaken i nordväst och jag kan inte låta bli att ta fram kameran igen; denna gång på stativ för bättre skärpa än för bilden av igår (se nedan). Vidare har jag dragit ner bländaren för att också på så sätt få fram mera detaljer. Det är ungefär som att kisa med ögonen för att släcka ut randljuset och se bättre.

I högra kanten av bilden ser jag att skuggan är på väg, att den så kallade fullmånen är på nedan. Egentligen är det ju bara en bråkdel av en kort tid som månen är full d v s mitt i centrum är fullkomligt vinkelrätt belyst av solen från just min position på jorden. Men det är ju hårklyverier eftersom månen i sig är tämligen stor och den exakta tidsangivelsen för detta tillstånd inte kan ses i realiteten utan bara noteras matematiskt. Men "still" står det aldrig. Det har jag hört sägas ibland; precis som man kan höra om midvinter- och midsommarsolstånd.
Tror man man så har man inte förstått själva systemet.

Inget i universum står föresten stilla. Aldrig!
.
Jo, en sak till.
Månen är ju naturligtvis alltid där, full som vanligt, men olika belyst av solen. Alla föreställningar och myter om att fullmånen är ett speciellt tillstånd som påverkar oss människor på olika mystiska sätt kan därför vara lite "svåra" att förstå eller vetenskapligt acceptera.
.
Men det finns förstås en möjlighet till vidare fundering. Det är den, att månen och solen vid fullmåne befinner sig på diametralt motsatt position på var sin sida om jorden och att detta på grund av den ökade gravitationspåverkan som uppstår därvid skulle kunna ha effekt även på detaljerade tillstånd, såsom en människas nattsömn till exempel. Jag vet inte hur långt vetenskapen har kommit i en sådan inrikning. Någon annan som vet?
.

tisdag 1 december 2009

1 december - Fullmåne över ateljén

.
Fullmåne

Det biter lite i näsan och luften är frisk att andas. Jupiter är på väg ner i söder och månen står full och hög i öster. Jag har tagit mig en liten tur till ateljén på kvällskvisten. Brandmössen behöver tillsyn. Häromveckan var jag ute och plockade en kasse full av ekollan åt dem och de bara älskar det.

1 december - Låg sol

.
Jag sitter vid datorn igen. Av ingen annan orsak än att jag har lite långtråkigt. En kort stund är allt ryggen mäktar med. Solen lyser genom fönstret. Det är decembers första dag.
Utbildnings-tv och nu senast ett filosofiskt resonemang om tidens relativitet är ljusglimtar i den här dagens slätstrukenhet. Det låter som att jag klagar. Men faktiskt inte. Det är nog nyttigt med lite dödande overksamhet någon gång ibland. Så uppfattar jag det hela.