onsdag 28 oktober 2009

28 oktober - Bekräftelse

.
Vi människor har ett stort behov av att bekräfta vår existens och närvaro. Säkert är denna drift ganska unik i djurvärlden, kanske är den också "nödvändig" för att tydliggöra för oss vår medvetenhet om oss själva.
.
På pelarsocklarna i Linköpings domkyrka satte jag mig en gång att läsa det gamla klottret som hade gjorts av alumnerna för hundratals år sedan. Med stor risk för bestraffning hade några av dem ändå dristat sig till att karva in sina namn i kalkstenen. Då en allvarlig åverkan; idag intressanta minnesdokument.
I Habo gamla träkyrka samma sak. Högst uppe under taket i de snålt tilltagna båsen finns chiffer, namn och datum inristade av till leda uttröttade och tvingade människor.
.
I den stora grottan vid Sigulda i Lettland finns överallt namn och tecken; i barken på de grågamla bokarna runt Ellen Keys italienska byggnad Strand likaså, även på klapperstenarna i Hoburgens grottor och i barken på oasens dadelpalmer vid Erg Chebbi i Sahara.
.
Varhelst människor sätter ner sin fot och hand lämnas spår; medvetna och ofta omsorgsfullt tillverkade tecken, i modern form av idag såsom taggar och graffiti, "Kilroy was here!" eller "Rondellhundar".
.
Själv gjorde även jag en liten stenpelare igår vid Hovs Hallar på Bjärehalvön. Jag kunde liksom inte låta bli.
För några år sedan tog någon det första initiativet. Idag kan knappast någon som går förbi avstå från ett eget bidrag. Det har blivit en installation formad av mängden besökares samlade skaparkraft. Det är ett tidsdokument som av väder och vind är utsatt för ständing omformning och entropi och således ett verkligt levande konstverk mitt i naturens harmoni. Jag gillar det. Frågan är dock vad myndigheten som förvaltar naturreservatet anser i det här fallet.




fredag 23 oktober 2009

23 oktober - Föredrag igen

.
Vill du och kan du, så ses vi på söndag i Åtvidaberg. Jag är där för att visa mitt bildspel om en resa till Indonesien.
Välkommen!

torsdag 22 oktober 2009

22 oktober - Gråväder

.
Duggregn, dis, olust och kylslagenhet. Det känns "urrigt" i största allmänhet, det är den känslan som råder idag.

Vad skönt då, att låsa in sig i ateljén med ett gediget arbetsbeting, tända spottarna i taket, skapa en ljusexplosion, för att därefter beta av en hög härliga musikCD medan penseln dansar:
.
Coldplay
Berlioz
Native American
Eminem
Peter Gabriel
Rosana
Beethovens 9:a
O´brother
Van Morrison
Cornelis
E.S.T
Ravi Shankar
...

Även denna dag fylls nu med glädje och värme. Jag trivs.

onsdag 21 oktober 2009

21 oktober - Större fladdermus

.
Större fladdermus - Just nu flyttar inte bara fåglar.
.
Denna större fladdermus fotograferade jag för precis ett år sedan vid Stugan vid Tåkern. Den är stor som en morkulla vilket ibland kanske kan leda till förväxling.
Just nu diskuteras detta på nätverket "Brevduvan"

Första veckan i oktober förra året såg jag många större jagande fladdermöss över skogsridåerna runt sjön. Som mest räknade jag elva exemplar samtidigt. I år har det varit betydligt sparsammare; kyla och framför allt ständigt hårda vindar har gjort det mycket mera svårobseverat.
.
Om du ber riktigt snällt kan du kanske få dig tillskickat en pdf av Fauna och Flora nr 4/2008 - en trevlig artikel om arten Större fladdermus. Använd länken nedan.

tisdag 20 oktober 2009

20 oktober - Informationsskylt Gotland


.
Nu är det full fart på mitt illustrationsarbete till Gotlands länsstyrelse.

Jag hade precis bestämt för mig, att jag hade åtminstone fram till 1 december på mig, eller till och med hela december, för att bli färdig. Men när jag häromveckan kollade kontraktet kunde jag läsa: "leveransdatum 15 november". Så du förstår att det är bråttomläge. Nu igen. Som vanligt alltså.

Arbetsnivån, för att kunna klara tidsramen med reproarbete och efterföljande digitalt arbete, är pressad. Nivån i måleriet är minst två arter per arbetsdag, och som arbetsdagar i det här läget, räknas alla veckans dagar därmed.

Ändå, mina vänner, försöker jag också hinna med att ge er en möjlighet att följa det här arbetet.
Jag har nämligen lagt en länk här i högra spalten. Klicka på den "En skylt blir till", så kan du se om jag kommer att lyckas.

måndag 19 oktober 2009

19 oktober - Var glad åt fruktflugan

.
Den är en plåga tycker många, fruktflugan, när den snabbt tar över luftrummet i köket och svärmar i mängder runt fruktfat och öppnade vinbuteljer som en typisk sensommar- och höst-företeelse.

Även jag är "drabbad" förstås, ingen går fri. I slasken i ateljén, inne i mörkret och eftersattheten, upptäckte jag nyss"miljoner" små svärmande flugor som steg upp i ett moln när jag fyllde på vattenkannan för blomsterbevattningen. Det låg kvar några jästa äppleskruttar och annat osorterat skunk där och sånt räcker till mer än väl.

En hona av fruktfluga. Hon skiljs enklast från hanen genom sin något spetsigare och inte svartändade bakkropp.
.
Fruktfluga är en samlingsbeteckning på ett antal olika arter småflugor av liknande utseende som alla dras till doften av alkohol och ättika, d v s jästa produkter. De lever normalt utomhus men följer gärna med in i huset då man plockar in frukter från trädgården. Det vetenskapliga namnet är Drosophila och den mest kända av dem heter bananfluga, Drosophila melanogaster, den svartmagade fruktflugan.

Den sist nämnda arten, bananflugan, har spelat en viktig roll inom genetikforskningen; den har använts i ärftlighetsexperiment av forskarna sedan årtionden. Idag är den lilla flugans hela genom utforskat och genomlyst. Allt som finns att veta är känt, men ännu fyller arten en viktig funktion vid studier i universitetsvärlden.

Även jag har har genomfört korsningsförsök mellan olika stammar av bananflugor. Det var under studentåret 1965-66 som min vän Göran och jag för vårt specialstudentarbete inköpte olika varieteter: vitögda -, vinglösa -, melanistiska -, rödögda och svartögda bananflugor bland flera andra.
I olika burkar höll vi stammarna skilda från varandra, sammanförde hanar och honor i kopuleringsaskar och odlade sen avkommorna i en blandning av honung och ättika.
Därefter bedövade vi avkomman med ättiketer, grupperade efter utseende och räknade individerna. Vi följde och dokumenterade många fluggenerationer under experimentet och allt bokfördes noggrant i journaler varefter vi utformade tabeller och diagram som vi sedan jämförde med redan kända mönster för att se om vi fick god eller dålig korrelation och kunde verifiera redan kända fakta. Det var spännande! Verkligen!

Så för mig står fruktflugan för positiva och spännande minnen. Dessa överskuggar med råge eventuella besvärligheter av idag.

torsdag 15 oktober 2009

15 oktober - Havsörnar

.
Det är en sån där underbar förvintermorgon. Frosten från nattens köld ligger kvar i skuggorna. Björkar och aspar lyser skarpt neapelgult mot den mörkt olivgröna barrskogen. Rådjuren går överallt i små grupper på stubb och höstsådd. Nötskrikorna passerar vägen i skytteltrafik. Korparna förstås. Ljuset gnistrar. Det är så vackert att det värker i mitt hösthjärta.
Och jag är på väg till Hägerstensåsen för att hämta hem vår dotter med sitt barnbarn för första gången någonsin till oss; ytterligare ett skäl till hjärtklappningen.

Just innan Trosa kommun övergår i Södertälje ser jag de två havsörnarna långt framför mig över vägen. De seglar tillsammans obekymrade över det hektiska trafiklarmet. Jag närmar mig alltmer, och snart, alldeles när de stiger upp över en bergskam på vänster sida av vägen, är jag rakt under dem. Nog har jag sett havsörnar så många gånger redan de senaste åren, men dessa två, uppenbarligen ett gammalt par, är vackrare än de flesta. Breda kupade vingmörkor och lysande spetsstjärt med ljusa huvuden som håller koll snett nedåt bakåt.

Det går snabbt förbi. Trafikintensiteten hindrar långsam njutning. Allt, är en ögonblicksbild, som etsar sig fast i mitt syncentra.

Nu när jag är hemma i ateljén igen, det är redan kväll, känner jag att jag måste få ur mig detta.
Jag blundar nästan och tar färg i penseln; målar helt intuitivt på ett nytt akvarellblad. Struntar i allt jag vet och kan om vingföring och proportioner, vinklar och postitioner. Så här såg det ut, varken mer eller mindre, säger mitt osvikliga minne. Det är bra så. Precis så! Med det får jag nöja mig.

15 oktober - Förkyld Stockholmsresa

Det blev ingen medverkan i minimusicalen i går. En häftig förkylning satt definitivt stopp för det. Jag har legat nerbäddad två dagar med feber och sånt som hör till. Det har hjälpt. Att ligga i sängen menar jag. För även om jag knappast trodde det vara möjligt igår kväll sätter jag mig nu i bilen för en T o R resa till Stockholm med viktig logistiksupport av barn och barnbarn.

På nätet har kulturtidskriften Magasinett just publicerat ett bidrag från mig. Det är min text "Med tranor mot söder" som jag skrev den 11 oktober. Vill du läsa den igen, eller snarare, vill du se den i ett annat sammanhang kan du zappa in via den här länken.

Annars då? Jo det är kallt. Under det normala. Frost varje morgon och vid besök i Jönköping i tisdags kunde jag konstatera säsongens första snö. Ett tunt visserligen men ändå kvarliggande täcke. Det ä tidigt det.

tisdag 13 oktober 2009

13 oktober - Minimusikal - Klimat.Nu

Imorgon kan du lyssna till en minimusikal i Ödeshögs kyrka. Den heter Klimat.Nu och är ett samarrangemang mellan Ödeshögs kyrka, kyrkans barnkörer, musikskolan och så deltar jag lite granna också.

Välkomna kl 18.00 onsdag den 14 oktober!



måndag 12 oktober 2009

12 oktober - Tranor igen


- Såg du igår, säger Per-Åke som är kyrkogårdsarbetare och har en av sina arbetsplatser mitt över gatan från ateljén sett, alla tran´era som lämna Tåkern.

- Näe, svarar jag. När var det.

- Ä´ja arbeta vid Stora Åby kyrka och klocka var väl sådär tolv. Hela luften blev plötsligt alldeles svart. Det var som ett moln på himlen; minst tusen stycken eller säkert flera tusen. O alla for di runt i stora cirklar. Högre och högre, runt, runt hela ti´n. Det var ett förskräckligt liv. Ja titta på´t ett par tre minuter men sen måste ja ju börja jobba igen. Det skulle ju bli konssär senare på eftermiddan, så de va lite bråttomer. Men de höll på ända tes ja geck in.

- O´ja satt hemma och åt mat vid den tiden på da´n, suckar jag. Jag missade hela lyftet, hela föreställningen, hela bortflyttningen. Man måste ha lite tur, säger jag till Per-Åke o de hade du!
Idag är det säkert ganska tomt vid sjön.

Tranornas ansamling har blivit allt större och tidsmässigt förlängd för varje år som gått. Tidigare ägde bortflyttningen rum i september men numera är det oktober som gäller. Och mängden brukar kunna nå upp till 5 000.

Ändå ligger Tåkern i lä, vad beträffar tranor, av Hornborgasjön. Där räknades förra veckan nästan tjugotusen rastande individer. Nytt rekord igen! Var är taket? Vad innebär detta?
Jag tror jag återkommer med lite egna spekulationer senare.
.
.

söndag 11 oktober 2009

11 oktober - Med tranor mot söder

Det blev en lång resdag för mig i fredags. Första biten dock i trevligt sällskap med tre tranor som tänkte sig samma riktning; mot söder.

Jag sätter mig i bilen. Med täckt kärra kopplad på dragkroken kör jag E 4 mot söder. Tre tranor kommer på sträck rakt över mig i mycket god fart högt upp på himlen i den svepande kalla nordvinden. De har alldeles nyss lämnat Tåkern.
Jag hänger med dem en bit ner mot länsgränsen. Det går fort, nästan 100 km/h, men snart drar de sig mera sydostligt över skogen och försvinner långsamt ur sikte.

Jag är på väg till Falsterbo för att hämta hem min stora akvarell "Utdrag ur en dagbok". Slutligen är det ett måste jag inte längre kommer undan. I centrum på den målningen far förresten också tranor mot söder.
.
Söder om Jönköping höjer sig landet och bilen segar sig uppför backarna vid Norrahammar och Torsvik.
Bygden planar ut då jag närmar mig Vaggeryd. Där tar tallmoarna vid. Därefter är det skog som gäller; skog skog skog; enformig tallskog mest; ända ner mot Markaryd på gränsen till Skåne. Några stora mossar öppnar slutligen horisonten och där krymper tallarna till dvärgar, bleknar och skrumpnar av svält och umbärande.
Vägbyggarnas minnesmärken - staplade stenar - förgyller det sparsmakade landskapet och vackra långa, nybyggda stenmurar värnar kulturens idéer.

Lagan vrider sig fram och åter under riksvägen; följer de sänkor och dalar som den moderna vägen av idag skoningslöst ignorerar.

Snart ser jag de första bokarna på kullarna. Som en en liten sorglig rest bara, av den lövskog som var, lättar de ändå upp granväggarnas enformighet; segt överlevande bryter de den mörka enfalden med ljusare färger.

Landet sluttar långsamt neråt och när jag kommer in i Klippans kommun öppnar sig landskapet; blir ljust och inbjudande och runt Pinneån är trakten bördig igen.
Just där kan jag inte låta bli att tänka på Mikael Niemis "Populärmusik från Vittula". Hur tragglandet av sydsvenska vattendrag under skolans geografilektioner däruppe i den norrländska finnmarken senare i livet avslöjade sig som en stor bluff - Slutligen visade det sig nämligen att "... Allt handlade om små ynkliga diken".
Skyltarna vid vägen "Pinneån", "Vegeån" och "Lödde å" är faktiskt nästan pampigare än vattendragen själva. Men okej, landskapet är vackert och våtmarkerna exotiskt frodiga.

Där vägen till Ängelholm svänger mot höger far jag rakt fram. Här är landet helt öppet och böljande. Traktorerna vandrar långsamt med sina plogskär över stubben, sockerbetor skördas överallt och korna gå i vall. Mängder av gäss betar i flockar runt Lomma och Barsebäck och högt över Landskrona och Ven går plogar av vitkindade gäss.
Det är ett annat land här nere. Ett luftigare och vänare landskap. Det är ett gammalt Danmark. Så känns det!

Gladorna glider i skyn, långsamt runt, runt på spetsiga, vinklade och låga vingar. Med den kluvna stjärten som aktivt roder genomskådar de landet under sig, ser varje död kanin på vägrenen och varje ätlig groda i dammen.
Ljuset är blåare och gulare, mera smuts och dis på grund av närheten till Europas kontinent och samlade industri.
Kyrkotornen är inte mina, inte heller husgavlarna eller gårdarnas planlösning.
Mängder av vitfågel dröjer ännu kvar, nu i oktober efter traktorer, och glänsande svarta spatserar kajor och råkor överallt. Flockar med tamduvor flyger mellan åkrar och gårdar, stararna flockas i täta små moln och var tionde bil som kör om mig är dansk.

Jag lämnar den stora landsvägen med Malmös Turning Torso i höger ögonvrå, som en väktare över horistonten, vindkraftverken utanför Limhamn vevar och brospannet mot Danmark försvinner i blådis.
Jag svänger av mot Falsterbo på väg 100 och vet då, att jag strax är framme. Jag passerar Höllviken med alla statyerna längs stranden i bukten. För en månad sedan badade folk här och just då var vattnet så lågt att sandrevlarna syntes. Idag är havet högt, mörkt gråblått och avvisande.
Falsterbo kanal ligger tyst, Annas bageri är turisttomt och i södra ändan av Ljungen ser jag endast två fågelskådare sitta på vakt.
Jag är framme.

Nu lastar vi min tavla. Den är tung och känslig så jag får hjälp av Karolina på konsthallen. Jag buffrar med filtar, har två plankor och en stor skiva som stöd, ställer verket på skrå och drar ner plastkåpan. Hoppas det går bra nu!
Sen far jag hemåt. Klockan är fem på eftermiddagen och ljuset falnar. Innan jag är hemma kommer det att vara natt!

tisdag 6 oktober 2009

6 oktober - Silverfisk

.
Fick ett ryck idag och började röja i utrymmet bakom köket i ateljén bland tomflaskor, kartonger, blomkrukor och annan smuts.
.
Silverfiskarna fick se upp men jag gav dem först en "fair chans" att slippa in i hörnen innan det första dammsugarsvepet.


6 oktober - Bärande buskar & träd

.
I allemansrätten finns begreppet bärande buskar och träd. Det är ett vackert uttryck, tycker jag. Det ger en skönt tvåsidig tolkningsmöjlighet.
.
Under min promenad vid Tåkerns strand igår passade jag på att fotografera några av dem i närbild. Det är en härlig artvariation som bjuds även inom ett ganska begränsat område -
ett medley av höstens vilda bär från buskar och träd.

måndag 5 oktober 2009

5 oktober - Tåkern och Naturmorgon

.
"Naturmorgons" Lasse Willén från Sveriges Radio hälsar på i Stugan på morgonen idag. Elden sprakar i vedspiseln och kaffet är klart då han anländer. Det är bara nio grader varmt inne men i köket blir det ganska behagligt till slut.
Vi spelar in en uppföljning till veckans "Naturfråga" och eftersom det ännu återstår några dagar tills rätt svar kommer att presenteras tänker jag inte avslöja vad det lilla reportaget handlar om, mer än att Stugan på sätt och vis hamnar i centrum. Kommande lördag morgon kan vi lyssna på resultatet.

Efteråt går jag en sväng genom markerna. Tranor och gäss sveper över himlen, en blåhök vinglar över maden, skäggmesarna hörs från vasskanten och ännu hoppar enstaka grodor iväg framför mina fötter, stelt och trögt.
Den senaste veckans idoga regn har fyllt på sjön och vattnet är lerfärgat. Överallt ploppar det vid ytan av dykarbaggar som hämtar luft, virvelbaggarna slirar och bredsladdar medan skräddarna
spatserar omkring mera makligt. Snart ska de alla lämna vattnet för att överleva vintern i backen. De har nämligen vingar allihop.

En hungrig ko råmar sönder mina öron.

Jag går över betet varvid korna, som betar bortåt Renstad till, får syn på mig och kommer vandrande intensivt råmande. Gräset är kort och näringsfattigt så här i oktober och ännu är ingen ensilage på plats för stödutfordring. De är med andra ord hungriga. Besviket ställer de upp sig runt omkring mig och berättar om sina problem. Men vad kan jag göra åt saken.

Från nätspången genom vassen hör jag plask och stänk alldeles intill mig, en mink kommer upp, överraskas och stelnar, innan den skuttar vidare bort mot ett gäng skäggmesar som äter småkrafs på blötbacken. De far upp ivrigt varnande och försvinner med minken bort genom vassen. Strax plaskar det igen men den här gången avslöjar "pruttljud och pipgnäll" att det är en vattenrall som jag överraskar.

Kolla noga! Ser du vattensalamandern?

Jag böjer mig ner och fotograferar ett färskt rävspår som tryckts in i gyttjan; tar tid på mig, zoomar och ställer in, men trots denna närgångenhet upptäcker jag inte förrän nu, hemma i ateljén, att jag också därvid har fotograferat en mindre vattensalamander. Det är helt tydligt att man missar det mesta under sina besök i naturen fast man tror att man har goda ögon och öron med sig hela tiden.

söndag 4 oktober 2009

4 oktober - 2-stegs akvarell

.
En akvarell under tillblivelse på plats vid skogsvägen ...

För en dryg vecka sedan, eller var det kanske lite mer, satt jag ute i markerna och målade akvarell, som så ofta. Det var vid en liten skogsväg alldeles i närheten av Ödeshögs samhälle och ljuset som föll in snett och starkt lockade mig till ett försök.

Efter en timma sjönk solen ner, ljuset falnade och mina fingrar stelnade av köld. Akvarellen blev inte riktigt färdig.

... och färdig.

Men så lätt ger jag förstås inte upp. Nu har jag målat färdigt, här hemma i ateljén, efter intuitiv modell, med mycket spring fram och tillbaka. Jag tycker det blev godkänt resultat till slut även om de sista penseldragen kom till i elljus.

lördag 3 oktober 2009

3 oktober - Kall kväll vid Tåkern

.
Redan på vägen till Glänås smattrade hagelstormen mot bilens vindruta. Det blev inte bättre under kvällen då vi stod där i det färdigvassade fågeltornet. Vi hade tänkt oss att njuta av insträcket till sjön.
Men en hård nordan vräkte sig rakt in över oss på plattformen. Det var verkligen kallt. En försmak av vinter.
Och tranor och gäss kom in långt borta från oss. Vi såg dem endast som grå skuggor över skogen i öster.


Sådana kvällar gäller det att ha något väsentligt att tala om. Och kaffe. .

3 oktober - Liten ölprovning

.
En prelat, en doktor, en bryggare samt en konstnär bakom kameran njuter hemgjord ölbryggd.
.
Häromdagen ägde en mycket improviserad och enkel ölprovning rum i ateljén. Jag blev vid en flaska hembryggt nämligen, av Stefan för ett par dagar sedan, då han var här och fotade brandmössen och nu bjöd jag in några gäster på provsmakning. Ölet blev mycket uppskattat.
.

torsdag 1 oktober 2009

1 oktober - En droppe

.
På kultursidan i Östgöta Correspondenten idag - som "droppe" -är texten nedan (27 sept.) om mina tankar inför Le Clézios bok "Öken" införd.

1 oktober - Jordbävningar på Sumatra

"Vykort" från Padang på Sumatra - foto Lars Gezelius

För i dagarna exakt två år sedan var jag på Sumatra. Det var lite av en drömresa som gick i uppfyllelse.
Efter ett cirka tio dagar långt besök lämnade vi den spännande ön från provinshuvudstaden Padang, flög över Benkulu och landade efter någon timme åter i Jakarta på Java. Just då drabbades Benkuluområdet på västra Sumatra av en stor och svår jordbävning som vi "missade" med bara någon timme. Vi visste inget om detta förrrän vi fick oroliga förfrågningar hemifrån via SMS och telefon.

Nu har det återigen hänt. Två svåra jordbävningar i samma område och mina tankar går förstås till människorna där.
.
Mötesplats Sumatra - foto Karl-Martin Axelsson

I Sverige befinner vi oss långt borta från epicentrum, i en trygg tillvaro, men jag känner en stor närvaro och närhet just nu, fullt förståeligt av en annan dignitet än för de flesta, eftersom jag har varit där. Resandet har gjort mina referensramar vidare, min oro och mina omtankar också.
Det är sagt så många gånger redan, men tål att upprepas igen - idag har vi hela världen i vårt vardagsrum.
.