onsdag 25 februari 2009

25 februari - Om utter vid Markaån

Markaån/Orrnäsån

Det blev en fantastisk vårvinterdag igår. Som vanligt om tisdagsmorgnar träffades vi på fiket Lars och jag, idag för att njuta av semlor på den riktiga semmeldagen. Sture från Mark kom fram till oss och berättade att han nere vid ån sett nya spår av utter. Se där, vi hade hittat öppningen för en lovande utflykt.



Vi vandrar ner längs skotningsvägar genom nygallrade lövbestånd av asp, ek, björk och hassel; halkar fram i traktorspår på snö och is och kommer så småningom bort till avledningsdiket som går alldeles nära och parallellt med E4. Vi finner bäverbygget där Sture har sett spåren. Och finner mycket riktigt en markering på barriären som ligger tvärs över diket, både tramp och spillning av utter. Jag tar hand om en avföringsklump, vi luktar in den typiska utterdoften, nästan angenäm och mild till skillnad från minkens fräna. (Den ligger nu på tork i ateljén).

Spårlöpor av utter vid Markaån.

vi följer diket ut mot Markaån ser vi alltfler spår av utter, trajor längs iskanterna på båda sidor och kanor i snön. Spåren löper energiskt ner och upp ur vattnet, ibland i en liten sväng genom närliggande terräng men sen tillbaka till ån. Vi följer spåren under trafikens E4, där bilarna susar fram i en fart där uttern inte finns med ens i tankarna, och ytterligare några hundra meter på andra sidan vägen. Utterspåren löper på uthålligt och stabilt.
Vår upprymdhet känner knappast gränser; äntligen utter i vår närmaste hembygd.

Typiska utterspår.

Spårtecknen är typiska. Runda tassar med ”häl”, oftast grupperade i språng, ibland två och två och stundom fyra och fyra. Minkens spår är mindre men man måste vara försiktig med slutsatsen om spåren är gamla och uttöade av mildväder, då finns förvisso en viss förväxlingsrisk. Men vi är säkra på vår sak. Detta är utter.

Vi åker hem till Sture och jag får i en plastpåse resterna av den trafikdödade utter som han tog hand om för två år sedan. Den skall upp till Riksmuseum, ty uttern är kronans villebråd. Sture säger att han under minst fyra år har sett spår av utter vid ån. Han har hört dem vissla om kvällarna men aldrig sett någon. Den självklara slutsatsen av dessa observationer måste förstås vara att Markaån hyser en stam av vild utter. Hur stor? Det vi vi inte.

Markaån rinner från Visjön ut i Vättern vid Orrnäs, där den då kallas Orrnäsån. Ån har sina källflöden på gränsen till Småland nära områden som är kända som ”utterland” (läs: ”Utterliv” av Anna Roos).

Efter middagen åker Lars och jag upp till Markaåns utlopp från Visjön där ett dämme reglerar vattenföringen nedströms. Vi få leta en stund men efter ett tag finner vi ett utterpår även här. Det är lite äldre och delvis översnöat men de kanor med rejäl bredd som vi finner i snön talar klartext om fyndet. Således är det nu dokumenterat att utter finns längs större delen av åsträckningen. Fantastiskt!
.
Vi finner ett bo av hasselmus.

Det blev mycket skrivet om utter nu och det är klart att fokus hamnar där även om ån i sig och miljön runt omkring är värd sin egen historia. Låt mig bara nämna att under vandringen längs vattendraget upptäcker vi övervintrande gärdsmyg på tre platser och minsann, finner vi inte också ett litet vackert bo av hasselmus i en buske. Vilken dag och vi är faktiskt privilegierade som får vara med. Det gäller också att inse detta!

3 kommentarer:

  1. Vilken fantastisk dag, det är annat än kontorets fyra väggar som jag ser... Men din glädje smittar av sig ända hit, och så också din syn på livets små mirakel, pappa. Tack för det!

    SvaraRadera
  2. Så om man hör någon vissla - kan det vara uttern då;) Låter spännande!

    SvaraRadera
  3. Jag har själv aldrig hört uttern vissla men jag hoppas att det blir en härlig vårnatt framöver

    SvaraRadera